Recensionen kan innehålla spoilers från tidigare delar
Eldens arvtagare av Sarah J. Maas är tredje delen i fantasyserien om den makalösa Celaena Sardothien. Efter att Celaena har insett sanningen om vem hon egentligen är förstår hon vad hon måste göra för att rädda världen. Hon bestämmer sig för att ta sig till sin moster Maeve, som förhoppningsvis har svaren, men först tvingas hon genomgå en tuff träning med Rowan, för att kunna kontrollera sina krafter.
Samtidigt lever Chaol och Dorian kvar i Adarlan, och Dorian tampas själv med sina egna krafter och hur han ska kunna dölja dem. Han får hjälp på oväntat håll, och det samma gäller Chaol, när en oväntad gäst kommer till slottet. Frågan är bara hur länge de kan gå bakom ryggen på kungen, och vad som händer när han väl inser vad de håller på med.
Samtidigt lever Chaol och Dorian kvar i Adarlan, och Dorian tampas själv med sina egna krafter och hur han ska kunna dölja dem. Han får hjälp på oväntat håll, och det samma gäller Chaol, när en oväntad gäst kommer till slottet. Frågan är bara hur länge de kan gå bakom ryggen på kungen, och vad som händer när han väl inser vad de håller på med.
”Och så kom orden som hon hade fruktat i tio år.
”God kväll, Aelin Galathynius.””
s. 59
* * *
Tack vare två tidigare böcker i serien får den här boken mycket gratis, och det gör att den är riktigt bra. Jag måste dock säga att den hittills är min nummer tre i serien, och det egentligen inte för att den är sämre än de andra böckerna, utan för att den har ett koncept jag inte riktigt gillar.
Celaena befinner sig på en plats och Dorian och Chaol befinner sig på en annan, och jag fullkomligt älskade relationerna dem emellan, vilket man inte får något alls av här. Jag saknar verkligen det, även om det blir lite bättre närmare slutet när nya relationer som också är intressanta inleds. Jag hoppas dock så mycket att få återse originaltrion senare.
I övrigt är boken dock riktigt bra, och jag gillar hur stor roll magin har, för det är verkligen Sarah J. Maas rätta ämne att skriva om. Lönnmördare i all ära, men mäktiga arvtagare med fantastiska krafter väljer jag före alla dagar i veckan. Dessutom älskar jag hur mycket Celaena utvecklas under bokens gång, och det är dessutom på ett oväntat men ändå så perfekt sätt. Det är verkligen karaktärerna som gör Glastronen-serien till vad den är!
Celaena befinner sig på en plats och Dorian och Chaol befinner sig på en annan, och jag fullkomligt älskade relationerna dem emellan, vilket man inte får något alls av här. Jag saknar verkligen det, även om det blir lite bättre närmare slutet när nya relationer som också är intressanta inleds. Jag hoppas dock så mycket att få återse originaltrion senare.
I övrigt är boken dock riktigt bra, och jag gillar hur stor roll magin har, för det är verkligen Sarah J. Maas rätta ämne att skriva om. Lönnmördare i all ära, men mäktiga arvtagare med fantastiska krafter väljer jag före alla dagar i veckan. Dessutom älskar jag hur mycket Celaena utvecklas under bokens gång, och det är dessutom på ett oväntat men ändå så perfekt sätt. Det är verkligen karaktärerna som gör Glastronen-serien till vad den är!
”Hon var askans och eldens arvtagare och hon tänkte inte böja sig för någon.”
s. 505
Det enda jag inte gillar är inslagen med Manon. Jag gillar att läsa ur olika personers perspektiv, men just Manon, häxerier, lindormar och allt vad det är får jag inte grepp om, särskilt inte när det ännu inte är kopplat direkt till resten av handlingen. Så det blir enligt mig bara ett onödigt inslag, där man hade kunnat få mer av, ja, kanske Celaena-Rowan?!
Eldens arvtagare håller måttet, men att sära på Celaena och Dorian och Chaol är en förlust. Det vägs dock snart upp av andra intressanta relationer, men jag saknar fortfarande originalen. I övrigt är dock boken underbar, och jag gillar att magin tar så stor plats, för det är där J. Maas skriver som bäst. Inte seriens bästa bok, men nästa kan förmodligen bli!
Det enda jag inte gillar är inslagen med Manon. Jag gillar att läsa ur olika personers perspektiv, men just Manon, häxerier, lindormar och allt vad det är får jag inte grepp om, särskilt inte när det ännu inte är kopplat direkt till resten av handlingen. Så det blir enligt mig bara ett onödigt inslag, där man hade kunnat få mer av, ja, kanske Celaena-Rowan?!
Eldens arvtagare håller måttet, men att sära på Celaena och Dorian och Chaol är en förlust. Det vägs dock snart upp av andra intressanta relationer, men jag saknar fortfarande originalen. I övrigt är dock boken underbar, och jag gillar att magin tar så stor plats, för det är där J. Maas skriver som bäst. Inte seriens bästa bok, men nästa kan förmodligen bli!
Betyg:
★ ★ ★ ★ ☆
Författare: Sarah J. Maas
Förlag: Modernista
Utgivningsår: 2017 (original: 2014)
Antal sidor: 567 st
Åldersgrupp (Enligt mig): 13+
Serie: Glastronen, Del 3
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: Heir of Fire
Andra delar i serien: Glastronen, Midnattskronan, Skuggornas drottning, Empire of Storms, Tower of Dawn, *Untitled*
Annat:
Blev du intresserad?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Hej, vad kul att du vill kommentera mitt inlägg! Notera dock att frågor om litterära analyser eller andra skolarbeten enbart besvaras via Swish. Mejla lexie.tusensidor@gmail.com för Swishnummer :)