Enda vägen är den sista delen i den dystopiska trilogin om Systemet, skriven av författaren Anna Jakobsson Lund, utgiven på hennes eget förlag. Det är en mörk framtidsvision om ett samhälle styrt med järnhand av överklassen. Inte ens bland rebellerna är man säker och man vet aldrig vem man kan lita på. Men Ava, Levi, Leymah, Lo, Bastian och Bri har tillslut funnit varandra.
Tillsammans tänker de göra allt i sin makt för att störta Systemet, men de håller inte med andra rebellgrupper som vill lösa allt med våld. För det är inte våld som är lösningen. För att störta Systemet måste man komma från insidan och man måste vara fler än sex ungdomar. Ava, Levi och de andra måste nu riskera mer än någonsin i kampen mot Systemet för att nå ut till folkmassorna. Och som vanligt vet man aldrig vem förrädaren är.
Tillsammans tänker de göra allt i sin makt för att störta Systemet, men de håller inte med andra rebellgrupper som vill lösa allt med våld. För det är inte våld som är lösningen. För att störta Systemet måste man komma från insidan och man måste vara fler än sex ungdomar. Ava, Levi och de andra måste nu riskera mer än någonsin i kampen mot Systemet för att nå ut till folkmassorna. Och som vanligt vet man aldrig vem förrädaren är.
””I dag används TeBUS för att tysta oss.”
”Vad ska ni göra åt det?” frågar en äldre kvinna som står i det främsta ledet.
"Vi?” Levi ler. ”Vi är sex ungar. Om det ska hända nåt måste vi vara många fler. När vi är det, då kan ingenting stoppa oss.”
Det syns att han tror på vad han säger. Ava känner det också.
Systemet är inte omöjligt att störta.”
s. 168
* * *
Jag blir så frustrerad av den här serien, för jag vill verkligen älska den, men jag kan bara inte göra det. Och egentligen vet jag inte vad det är som går fel. Jag tyckte mycket om seriens första bok, men sedan gick det lite för lång tid innan jag läste resten av serien och min länk till karaktärerna och situationen var försvunnen. Så det är nog delvis mitt eget fel, men jag tror också att det här är en serie som gör sig bäst om man läser alla böckerna i ett streck, för annars förlorar man för mycket.
Handlingen är alldeles för bred och fylld av småsaker och den tar olika riktningar hela tiden, vilket gör det svårt att knyta några band till den. Jag har länge svårt att hitta någon form av samband och hitta en röd tråd att följa. Det är så mycket löst som ploppar upp, men efter ett tag så kommer sammanhanget och den egentliga handlingen igång, vilket är bra. Det sker dock lite för sent och minnet av de där kanske 150 sidorna jag kämpat mig igenom tar över lite mycket.
Det finns dock saker jag älskar med boken. Jag älskar att det är en svensk dystopi, för det gör att man känner mer samhörighet och har lättare att hitta ett sammanhang. Det var dock bättre med igenkänning i tidigare böcker, tyvärr. Något annat jag älskar är kvinnors roll i boken, för kvinnor tillåts vara de starka och drivande. Jag reagerade särskilt på ett citat där Leymah frågar Levi om han fryser och erbjuder honom sin jacka. Det är så klassiskt, men rollerna brukar vara ombytta. Det är genialt att komma med sådana här små detaljer!
Att stora delar av boken utspelar sig i huvudet på karaktärerna är både plus och minus. Grejen med "sinnen" spelar en väldigt stor roll och det är intressant med de här psykologiska och mentala inslagen, men ibland blir det lite för mycket och för jobbigt. Handlingen blir så abstrakt och svår att ibland föreställa sig, och det är en nackdel, även om det är en unik idé som trots allt når ganska långt.
Trots att man ofta befinner sig i huvudet på karaktärerna känner jag aldrig att jag lär känna dem, och jag kommer dem aldrig så nära som jag önskat. Jag blir aldrig engagerad i deras relationer och de får mig aldrig att känna något, inte ens när deras liv vänds upp och ner på om och om igen. Jag tror dock att det beror delvis på att jag väntade för länge med att läsa bok två, för egentligen tycker jag ju att åtminstone Ava är ganska häftig...
Enda vägen är en bra och värdig avslutning på en svensk, unik, dystopisk trilogi. Problemet är bara att jag redan från början hamnade fel i min relation till Ava, Levi, Systemet och allt annat. Jag älskar att kvinnorna får vara starkast och jag älskar att boken är unik, men jag har delvis svårt med "sinnena", för boken blir abstrakt och svår att leva sig in i. Med lite mer energi hade jag och boken kommit bättre överens, men frågan är om det ska behövas..?
Handlingen är alldeles för bred och fylld av småsaker och den tar olika riktningar hela tiden, vilket gör det svårt att knyta några band till den. Jag har länge svårt att hitta någon form av samband och hitta en röd tråd att följa. Det är så mycket löst som ploppar upp, men efter ett tag så kommer sammanhanget och den egentliga handlingen igång, vilket är bra. Det sker dock lite för sent och minnet av de där kanske 150 sidorna jag kämpat mig igenom tar över lite mycket.
Det finns dock saker jag älskar med boken. Jag älskar att det är en svensk dystopi, för det gör att man känner mer samhörighet och har lättare att hitta ett sammanhang. Det var dock bättre med igenkänning i tidigare böcker, tyvärr. Något annat jag älskar är kvinnors roll i boken, för kvinnor tillåts vara de starka och drivande. Jag reagerade särskilt på ett citat där Leymah frågar Levi om han fryser och erbjuder honom sin jacka. Det är så klassiskt, men rollerna brukar vara ombytta. Det är genialt att komma med sådana här små detaljer!
Att stora delar av boken utspelar sig i huvudet på karaktärerna är både plus och minus. Grejen med "sinnen" spelar en väldigt stor roll och det är intressant med de här psykologiska och mentala inslagen, men ibland blir det lite för mycket och för jobbigt. Handlingen blir så abstrakt och svår att ibland föreställa sig, och det är en nackdel, även om det är en unik idé som trots allt når ganska långt.
Trots att man ofta befinner sig i huvudet på karaktärerna känner jag aldrig att jag lär känna dem, och jag kommer dem aldrig så nära som jag önskat. Jag blir aldrig engagerad i deras relationer och de får mig aldrig att känna något, inte ens när deras liv vänds upp och ner på om och om igen. Jag tror dock att det beror delvis på att jag väntade för länge med att läsa bok två, för egentligen tycker jag ju att åtminstone Ava är ganska häftig...
Enda vägen är en bra och värdig avslutning på en svensk, unik, dystopisk trilogi. Problemet är bara att jag redan från början hamnade fel i min relation till Ava, Levi, Systemet och allt annat. Jag älskar att kvinnorna får vara starkast och jag älskar att boken är unik, men jag har delvis svårt med "sinnena", för boken blir abstrakt och svår att leva sig in i. Med lite mer energi hade jag och boken kommit bättre överens, men frågan är om det ska behövas..?
Betyg:
★ ★ ★ ☆ ☆
Författare: Anna Jakobsson Lund
Förlag: Annorlunda förlag
Utgivningsår: 2016
Antal sidor (Med eventuellt efterord/tack): 413 st
Åldersgrupp (Enligt mig): 13+
Serie: Systemet, Del 3
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: Enda vägen
Andra delar i serien: Tredje principen, Aldrig ensamma
Annat:
Länkar:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Hej, vad kul att du vill kommentera mitt inlägg! Notera dock att frågor om litterära analyser eller andra skolarbeten enbart besvaras via Swish. Mejla lexie.tusensidor@gmail.com för Swishnummer :)