söndag 9 juli 2017

Minnet av vatten

Minnen av vatten har tilldelats tre priser, och nominerats till ytterligare fyra. Författarinnan Emmi Itäranta har byggt upp en dystopisk värld och skrivet en berättelse som utspelar sig i norra Skandinavien, efter Den gamla eran och Skymningens århundrade. Oljekrig och den akuta bristen på vatten har sargat världen och numera är Skandinaviska Unionen ockuperat av Nya Qian. Samhället är strikt och befolkningen kontrolls av militären och tilldelas vatten i ransorer.

Noria Kaitios pappa är temästare. Det är en uppgift som kräver mycket kunskap och temästarna har alltid setts med vördnad på. När Norias pappa dör måste hon hastigt ta över rollen som temästare, och inte minst bevara den djupa hemlighet familjen döljer. Men militären verkar vara henne på spåret, och Noria själv brottas med valet att rädda mängder av människor, men samtidigt försätta sig själv och andra i fara, eller behålla hemligheten för sig själv. Men döden är vattnets nära förbundna och Noria är i större fara än hon anar.

"Lyktskenet föll i veck över min fars ansikte när han log mot mig, och sedan, långsamt, dog leendet bort.
   "Du är sjutton och myndig, och gammal nog att förstå det jag nu tänker berätta för dig", sa han. "Den här platsen finns inte. Den här källan sinade för länge sedan. Så säger berättelserna och så tror även de som kan andra berättelser, berättelser som talar om att en källa i fjällets hjärta en gång försåg hela byn med vatten. Kom ihåg det. Den här källan finns inte."

"Det ska jag", svarade jag, men förstod först senare vad det var jag hade lovat. Tystnaden är inte tom och utan substans, och den behövs inte för att hålla det tama fånget. Ofta skyddar den krafter som har makten att krossa allt."
s. 15

* * *

Sju nomineringar, varav tre vinster, ger onekligen höga förväntningar, även om jag inte har den blekaste aning om vad jag har att vänta. Dystopigenren känns aningen uttjatad, men faktum är att Minnet av vatten sticker ut. Det är en delvis klassisk dystopisk handling, med militär kontroll av befolkningen, bortglömda landområden och mycket som döljs från människorna som kuvas och skräms till lydnad. Men det finns också unika inslag och Minnet av vatten är så mycket djupare och svårare än många andra dystopier. Det finns något sällsamt och lite dunkelt och magiskt över boken, och det gillar jag.

Vatten som huvudroll är intressant. Jag älskar verkligen de små texterna om att "vatten är det mest föränderliga av elementen" och "döden är vattnets nära förbundna" och "vi är vattnets barn". Det ger den en mytisk, mystisk och speciell känsla över hela boken. Det är även intressant hur världen och boken är helt uppbyggd kring vatten och den extrema brist som råder. Det är ju faktiskt väldigt obehagligt att tänka på en sådan värld, och att Itäranta får mig att känna så betyder ju att hon påverkat mig med sina ord, vilket är skickligt gjort. 

Bokens inledning var dock i uppförsbacke. Det var en väldigt seg start, främst på grund av att boken var väldigt svårförståelig till en början. Jag tror dock att en sådan inledning var oundviklig, vilket kanske gör det lite lättare att bortse från. Fast samtidigt var boken förfärligt seg till en början, och först efter kanske 70 sidor kom den igång på riktigt. Det är ju en ganska kort bok, så en möjlig lösning hade kanske varit att låta läsaren vara i ovisshet lite längre och dragit igång storyn lite snabbare. 

Något jag verkligen störde mig på är ett ord. "Sjögräsväska". Jag vet inte hur många gånger det stod just "sjögräsväska". "Hon tog sin sjögräsväska" och inte "hon tog sin väska", vilket vore det normala. Jag förstår att författaren nog ville markera att väskan är gjord av sjögräs, men det hade räckt en eller två gånger. Så fort ordet väska nämns inleds det med "sjögräs", i princip, och det känns bara fånigt och krystat, och inte särskilt naturligt alls, vilket det borde.

En annan jobbig sak var att all text var i normalt format. Inte ens brev eller utdrag ur böcker eller liknande var skrivna kursivt, och det gjorde det lite svårt att hålla isär verklighet från annat. Personligen tycker jag det blir så mycket snyggare när sådana saker utmärks av kursiv stil eller ett annat typsnitt, för det gör boken lite mer levande och lättare att läsa. I övrigt gillar jag språket. Det är väldigt djupt och "flummigt", men det passar bra, för det gör att boken skiljer sig från andra dystopier, även om man alltid måste vara helt med när man läser. Men slutet, alltså - Kommer det en fortsättning eller är det slutet?!?

Karaktärerna kan jag tyvärr inte säga så mycket om, för de är inga som fastnar alls hos mig. Jag blev faktiskt besviken över hur platta de känns. Inte mycket energi har lagts där, utan de bara är där, utan att fördjupas på något sätt. Så det är svårt att fatta tycke för någon eller relatera till dem, vilket gör att boken känns ganska anonym och tråkig, vilket är synd. Samtidigt är handlingen väldigt intressant och nytänkande och skrämmande, så den väger upp lite grann, men boken är ändå inte riktigt vad jag väntade mig. 

Minnet av vatten sticker ut i dystopigenren. Det är en skrämmande och väl genomtänkt historia som är lätt att relatera till dagens värld. Det som gör den unik är den poetiska och lite kryptiska berättartekniken Itäranta använder. Det gör boken delvis seg, men också spännande att läsa. Bokens inledning, språk och karaktärer är tyvärr besvikelser efter att ha hört om bokens många nomineringar och vinster, men handlingen är verkligen intressant. Vatten spelar en unik huvudroll och gör boken speciell och trots allt mycket läsvärd. 

Betyg: 
     

Författare: Emmi Itäranta
Förlag: Modernista
Utgivningsår: 2017 (original: 2012) 
Antal sidor (Med eventuellt efterord/tack): 240 st 
Åldersgrupp (Enligt mig): 13+
Serie: -
Originalspråk: Finska
Originaltitel: Teemestarin kirja
Annat: -

Länkar:
Du hittar boken på Adlibris, Bokus och CDON.

Boken i E-boksformat finns på Adlibris och Bokus


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Hej! Kul att du vill kommentera på min blogg. Kommentera gärna om du har några boktips, bloggtips eller något helt annat på hjärtat! Alla kommentarer är lika roliga att få. Jag svarar på allt!
//Lexie