"Lockwood & CO: Den flammande skuggan"

Av Jonathan Stroud

Förlag: B. Wahlströms

Utgivningsår: 2016/2017

Antal sidor (Med eventuellt efterord/tack): 477 st 

Åldersgrupp (Enligt mig): 11+

Serie: Lockwood & CO, Del 4

Originalspråk: Engelska

Originaltitel: The Creeping Shadow

Andra delar i serien: Den skrikande trappan, Den viskande dödskallen, Den ihåliga vålnaden

Annat: 

Obs! Recensionen innehåller spoilers från tidigare delar 

Handling: Lucy har lämnat spökjägarbyrån Lockwood & Co. Numera frilansar hon för olika agenturer, som hon tycker bättre uppskattar hennes unika talang för att förgöra spöken. Men när Anthony Lockwood ändå ber Lucy om hjälp kan hon inte säga nej. Hans agentur är den enda som anses skicklig nog att åta sig fallet med det legendariska spöket som kallas den flammande skuggan. Det är ett extremt farligt uppdrag, och Lucys begåvning är helt nödvändig om Lockwood ska lyckas.

Men stämningen mellan Lucy, Anthony och de övriga agenterna är minst sagt spänd, vilket försvårar en redan hotfull situation. De måste hitta ett sätt att försonas och kunna samarbeta igen, om de ska lyckas. Men så uppdagas en chockerande sanning som kommer att skaka om dem alla.

-Handling från Bokus.se

""Fortare. En liten mus kunde ha lirkat ut den där stenen."

"Jag försöker."

"Jag skulle göra ett bättre jobb och jag har inga händer. Ta i lite, kvinna.""

s. 31

""Hon kommer", sa jag, "I det här läget skulle jag föredra information framför förolämpningar."

    "Med mig får du hela paketet. Det här är en knivig situation, Lucy. Ska du inte släppa ut mig? Då kan jag göra slut på ditt lidande."

    "Det tror jag säkert. Jag har den nästan... Håll vakt, bara."

    "Ska jag säga till när hon är framme hos dig?"

    "Nej! Innan det."

    "När hennes fingrar sluts runt din hals?"

    "Säg till när hon kommer in i rummet."

    "För sent. Hon är redan här.""

s. 31-32

Quill Kipps som förlorat sin Syn får ett par glasögon som ger honom den tillbaka:

""Och där!" Kipps flyttade sig, kisade bakom kristallinserna. "Två mantelklädda figurer ute på allmänningen. De står tätt ihop med nerdragna huvor, hopkurerade som om de fryser. Det kommer spökdimma från deras mantlar. Nu börjar de springa... De är borta! Åh, det här är så fantastiskt! Det finns så mycket att se!

    George tittade upp från schackbrädet. "Själv är jag glad att han är så lycklig, men någon annan kanske föredrog den deppigare, tystare Kipps? Det kommer att bli en lång natt."

   Kipps vände sig om. "Och åh - så fasansfullt. Där bort vid elden! En mager, skrumpnad sak med utstående tänder..."

    "Det är min farfar", sa Danny Skinner högdraget. "Han lever fortfarande."

    "Ja, just det. Jag blev nog lite överentusiastisk där.""

s. 339

Omdöme: Tre år senare är det fortfarande ett mysterium för mig. Varför i hela världen skriver man att boken lämpar sig för 9-12-åringar? Jag är femton och jag älskar det här. Mina föräldrar likaså! Så om du tillhör en av dem som tilltalats av både spännande omslag och handlingen, men blivit avskräckt på grund av det: Läs ändå! För det här är en så underbart charmig, spännande, humoristisk och välgjord serie. Helt underbar!

Fjärde boken i serien nu, och jag slutar inte imponeras. Den flammande skuggan håller måtten, mer en väl. Bokens handling är unik på så många sätt. Jag älskar hur Stroud byggt upp en värld där spöken är vardag och han får det att kännas så trovärdigt. Att boken utspelar sig i England gör den så charmig och alla bara andas England och det är så härligt. Mer fokus är på karaktärerna och deras relationer, vilket ger boken en ytterligare dimension.

För något som är unikt för den här boken och serien är dess många olika dimensioner, som alla lyckas pusslas ihop på ett så skickligt sätt. Jonathan Stroud blandar skräck, mystik och spänning, med en stor dos humor, en hel del mysterier och trevande vänskap och kärlek. Han har verkligen lyckats få med allt och det är det som gör böckerna så bra. Han lyckas skapa invecklade mysterier och spökfall och det är verkligen ett äventyr att läsa.

Boken är något av en deckare och därför spännande att läsa. Något som förvånar mig är språket. Man bara flyter igenom och det går så lätt att läsa, vilket är trevligt. För även om språket är enkelt rymmer boken så mycket och den känns inte tunn, utan enbart fyllig. Om det är något författaren verkligen lyckats med är det humorn. Det är sarkasm, ironi och små gliringar och skämt karaktärerna emellan hela tiden, och jag kan knappt hålla mig för skratt. 

Den som bjuder på mest humor är helt klart Den viskande dödskallen, och gud vad jag älskar honom. Det är en så välgjord, klockren karaktär och hans relation med Lucy är helt underbar. Övriga karaktärer och relationer är också helt fantastiska. Alla karaktärer känns så äkta och är så himla intressanta. Lucy som berättare är helt underbar och jag gillar hur relationerna ständigt förändras och blir djupare, samtidigt som de har ihjäl spöken. Genialt!

Slutet måste man ju ändå älska. Jonathan Stroud vet sannerligen hur han ska ge en precis tillräckligt för att man ska vara nöjd, men ändå för lite för att man inte ska vilja ha mer. 

Cliff-hangers är ju något av det bästa, men också värsta och här får man dem ständigt, vilket ger boken ett unikt driv framåt och en ständig längtan efter en fortsättning. Tack och lov visar det här slutet att det ju nästan måste komma en fortsättning, vilket är grymt bra!

Den flammande skuggan har så mycket att leva upp del i sina föregångare, men den lyckas på alla plan. Det är en unik blandning med sin perfekta blandning av skräck, mystik, deckare, vänskap och humor och jag slutar aldrig fascineras av det England och den värld Jonathan Stroud bygger upp. Språket är enkelt utan att vara tråkigt och karaktärerna är så äkta och välgjorda - man bara måste ju älska skallen! Kort sagt - Unikt och imponerande!

Betyg: 

★ ★ ★ ★ ★