Hallå, hallå!
Idag kör vi ett sådant där inlägg som har noll med böcker att göra, men det är intressant ändå. Sådana där inlägg som hamnar under "Funderingar" och kan bli hur långa som helst... Och bara för att det nu är lite kort-lov passar jag på att fundera över skolan. Hmmm...
Jag är en sådan där person som får riktigt bra betyg i nästan varje ämne. Jag har funderat mycket på det där. Är det så att jag känner press, stress eller hets för att nå upp till de betygen? För kämpar, det gör jag ju.
Många tror att man bara "har lätt för skolan", och därför når betygen. Så är det verkligen inte. Det krävs så mycket arbete för att nå högst upp, och ingen kan ju "ha lätt för" att "undersöka var olika varor och tjänster produceras och konsumeras, och beskriva komplexa geografiska mönster av handel och kommunikation samt föra välutvecklade och väl underbyggda resonemang om hur dessa mönster ser ut och hur de förändrats över tid samt orsaker till och konsekvenser av detta." Det här kunskapskravet hade vi nyligen i geografi. Förut var geografi att pricka ut länder på en karta, men nu... Ingen kan ha lätt för det här.
Så för att återgå till vad jag faktiskt skulle prata om: Betygspress eller inte? Mamma och pappa har frågat, lärare frågar, och jag har inte riktigt haft något svar. Nu tror jag dock att jag vet och det är verkligen inte så att jag känner press. Jag känner mig inte tvungen att prestera bra för att göra mina föräldrar eller någon annan nöjd. Jag själv skulle säkert bli besviken om jag inte nådde dit jag hade hoppats, men det skulle vara okej ändå. Det är ingen hets bland kompisar heller. Jag känner inte att jag måste få ett bra betyg, för att "tävla" mot någon eller accepteras. Så är det verkligen inte.
Jag ska inte neka till att jag känner stress för skolan och läxor och prov. För det gör jag, men det beror inte på press och hets för att få högt betyg eller något. Jag presterar på den här nivån för att jag vill det. Grejen är att jag vet att jag kan. Tidigare har jag fått bra betyg i t ex SO. Så jag vet att jag har förmågan. Det gör ju att man känner lite press eller något, fast inte på ett negativt sätt. Håll med om att det skulle vara lite surt att ha geografi en termin och sedan nästa igen, men att då få ett lägre betyg. Förra terminen fick man ett betyg, och då vet man att man kan. Då är det klart att man kämpar för att nå upp till det igen, för man vet att man kan. Det är om man inte når upp till det betyget igen som man bli besviken. För man vet att man kan.
Tuff situation. Man kan ju inte säga att det är lätt att veta vad som krävs heller. Kunskapskraven är ju sådär lagom tydliga. Ska man skriva ett prov där man ska utveckla och resonera och motivera och berätta om konsekvenser är det ju väldigt svårt att veta hur mycket det behövs. Då pluggar man lite extra, för att man har kapaciteten och förmågan. Sällan behövs det ju. Alltid har man ansträngt sig lite för mycket i onödan. Det är dock en så mycket bättre känsla än att ha ansträngt sig för lite, trots att man vet att man kan. Så därför pluggar jag mycket. Hellre för mycket än för lite.
I början av året hade vi hemprov i hemkunskap angående försäkringar och sådant. Kunskapskraven var väl "diskutera, resonera, motivera". Ni fattar. Mycket text och babbel, lite fakta. Så hur vet man vad som är på ett enkelt, utvecklat eller välutvecklat sätt? Nej, man gör det inte. Så eftersom att man har tankar och åsikter i ämnet skriver man mycket. Kämpar och skriver lite extra, ut ifall att det skulle behövas.
Jag fick sedan höra av min lärare att det var jättebra, men hon frågade också hur mycket tid jag hade lagt på uppgiften. Hon sa att jag inte behöver skriva så mycket. Den orken skulle jag spara till andra mer krävande ämnen, så jag skulle orka. Det har hon ju helt rätt i. Men det är faktiskt väldigt svårt att veta vad som krävs. Då kör man ju lite säkert, lägger i en extra växel, ifall det skulle krävas. För man vet att man kan.
Tänk er pressen som ligger på Usain Bolt. Han vet att han är snabbast i världen. Ändå tränar han som en galning, lite extra. Tänk er själva besvikelsen om han skulle förlora. Han skulle verkligen bli besviken, eftersom att han vet att han är snabbast egentligen. Eller tänk er Gladiatorerna i hinderbanan, när någon får försprång. Alla säger att det är bäst att jaga. Då finns det ett tydligt mål, och man kan inte bli besviken. Förlorar man gör man det. Man var ändå efter. Vinner man är det fantastiskt. Den som startar först har dock mycket mer press på sig. Den har övertaget, men måste ändå kämpa hårt. Lite hybris och den förlorar. Det blir en mycket större besvikelse, eftersom att man hade övertaget.
Ungefär så är det med betyg. Att ligga på A ger mycket större press hos en själv. Man vet att man kan, och att få ett lägre betyg är ju inte roligt då. Då kämpar man extra för att vara säker på att stanna kvar där. Om man däremot har t ex C kan man kämpa mot ett A, och bli överraskad och glad om man når det. Har man E kan det inte bli sämre, bortsett från F. Man kan bara fortsätta kämpa så mycket man kan. Man kan inte bli besviken eller gå ner i betyg, om man inte blir icke-godkänd. Så det är så det ligger till, åtminstone för mig. Jag känner ingen press eller hets, utan det handlar bara om att jag vet att jag kan, och då blir det värre om man inte klarar det.
Frågan är bara hur det kommer sig att jag fick A från början...
(Snälla, missförstå inte det här inlägget som skryt, för det är inte vad jag vill uppnå. Jag bara skrev av mig lite och funderade, och tror faktiskt att många andra kan känna igen sig i något av det. Om inte kanske jag ger folk lite nya tankar. Och det är inte som att ingen inte känner till mina betyg, eller kan gissa sig till dem, så jag ser det inte som konstigt eller skrytigt att skriva om det här.)
Idag kör vi ett sådant där inlägg som har noll med böcker att göra, men det är intressant ändå. Sådana där inlägg som hamnar under "Funderingar" och kan bli hur långa som helst... Och bara för att det nu är lite kort-lov passar jag på att fundera över skolan. Hmmm...
Jag är en sådan där person som får riktigt bra betyg i nästan varje ämne. Jag har funderat mycket på det där. Är det så att jag känner press, stress eller hets för att nå upp till de betygen? För kämpar, det gör jag ju.
Många tror att man bara "har lätt för skolan", och därför når betygen. Så är det verkligen inte. Det krävs så mycket arbete för att nå högst upp, och ingen kan ju "ha lätt för" att "undersöka var olika varor och tjänster produceras och konsumeras, och beskriva komplexa geografiska mönster av handel och kommunikation samt föra välutvecklade och väl underbyggda resonemang om hur dessa mönster ser ut och hur de förändrats över tid samt orsaker till och konsekvenser av detta." Det här kunskapskravet hade vi nyligen i geografi. Förut var geografi att pricka ut länder på en karta, men nu... Ingen kan ha lätt för det här.
Så för att återgå till vad jag faktiskt skulle prata om: Betygspress eller inte? Mamma och pappa har frågat, lärare frågar, och jag har inte riktigt haft något svar. Nu tror jag dock att jag vet och det är verkligen inte så att jag känner press. Jag känner mig inte tvungen att prestera bra för att göra mina föräldrar eller någon annan nöjd. Jag själv skulle säkert bli besviken om jag inte nådde dit jag hade hoppats, men det skulle vara okej ändå. Det är ingen hets bland kompisar heller. Jag känner inte att jag måste få ett bra betyg, för att "tävla" mot någon eller accepteras. Så är det verkligen inte.
Jag ska inte neka till att jag känner stress för skolan och läxor och prov. För det gör jag, men det beror inte på press och hets för att få högt betyg eller något. Jag presterar på den här nivån för att jag vill det. Grejen är att jag vet att jag kan. Tidigare har jag fått bra betyg i t ex SO. Så jag vet att jag har förmågan. Det gör ju att man känner lite press eller något, fast inte på ett negativt sätt. Håll med om att det skulle vara lite surt att ha geografi en termin och sedan nästa igen, men att då få ett lägre betyg. Förra terminen fick man ett betyg, och då vet man att man kan. Då är det klart att man kämpar för att nå upp till det igen, för man vet att man kan. Det är om man inte når upp till det betyget igen som man bli besviken. För man vet att man kan.
Tuff situation. Man kan ju inte säga att det är lätt att veta vad som krävs heller. Kunskapskraven är ju sådär lagom tydliga. Ska man skriva ett prov där man ska utveckla och resonera och motivera och berätta om konsekvenser är det ju väldigt svårt att veta hur mycket det behövs. Då pluggar man lite extra, för att man har kapaciteten och förmågan. Sällan behövs det ju. Alltid har man ansträngt sig lite för mycket i onödan. Det är dock en så mycket bättre känsla än att ha ansträngt sig för lite, trots att man vet att man kan. Så därför pluggar jag mycket. Hellre för mycket än för lite.
I början av året hade vi hemprov i hemkunskap angående försäkringar och sådant. Kunskapskraven var väl "diskutera, resonera, motivera". Ni fattar. Mycket text och babbel, lite fakta. Så hur vet man vad som är på ett enkelt, utvecklat eller välutvecklat sätt? Nej, man gör det inte. Så eftersom att man har tankar och åsikter i ämnet skriver man mycket. Kämpar och skriver lite extra, ut ifall att det skulle behövas.
Jag fick sedan höra av min lärare att det var jättebra, men hon frågade också hur mycket tid jag hade lagt på uppgiften. Hon sa att jag inte behöver skriva så mycket. Den orken skulle jag spara till andra mer krävande ämnen, så jag skulle orka. Det har hon ju helt rätt i. Men det är faktiskt väldigt svårt att veta vad som krävs. Då kör man ju lite säkert, lägger i en extra växel, ifall det skulle krävas. För man vet att man kan.
Tänk er pressen som ligger på Usain Bolt. Han vet att han är snabbast i världen. Ändå tränar han som en galning, lite extra. Tänk er själva besvikelsen om han skulle förlora. Han skulle verkligen bli besviken, eftersom att han vet att han är snabbast egentligen. Eller tänk er Gladiatorerna i hinderbanan, när någon får försprång. Alla säger att det är bäst att jaga. Då finns det ett tydligt mål, och man kan inte bli besviken. Förlorar man gör man det. Man var ändå efter. Vinner man är det fantastiskt. Den som startar först har dock mycket mer press på sig. Den har övertaget, men måste ändå kämpa hårt. Lite hybris och den förlorar. Det blir en mycket större besvikelse, eftersom att man hade övertaget.
Ungefär så är det med betyg. Att ligga på A ger mycket större press hos en själv. Man vet att man kan, och att få ett lägre betyg är ju inte roligt då. Då kämpar man extra för att vara säker på att stanna kvar där. Om man däremot har t ex C kan man kämpa mot ett A, och bli överraskad och glad om man når det. Har man E kan det inte bli sämre, bortsett från F. Man kan bara fortsätta kämpa så mycket man kan. Man kan inte bli besviken eller gå ner i betyg, om man inte blir icke-godkänd. Så det är så det ligger till, åtminstone för mig. Jag känner ingen press eller hets, utan det handlar bara om att jag vet att jag kan, och då blir det värre om man inte klarar det.
Frågan är bara hur det kommer sig att jag fick A från början...
(Snälla, missförstå inte det här inlägget som skryt, för det är inte vad jag vill uppnå. Jag bara skrev av mig lite och funderade, och tror faktiskt att många andra kan känna igen sig i något av det. Om inte kanske jag ger folk lite nya tankar. Och det är inte som att ingen inte känner till mina betyg, eller kan gissa sig till dem, så jag ser det inte som konstigt eller skrytigt att skriva om det här.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Hej, vad kul att du vill kommentera mitt inlägg! Notera dock att frågor om litterära analyser eller andra skolarbeten enbart besvaras via Swish. Mejla lexie.tusensidor@gmail.com för Swishnummer :)