lördag 30 april 2016

"Jag lever, tror jag"

Av Christine Lundgren

Förlag: Rabén & Sjögren
Utgivningsår: 2016
Antal sidor (Med eventuellt efterord/tack): 240 st
Åldersgrupp (Enligt mig): 13-18
Serie: -
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: Jag lever, tror jag
Annat:

Handling: "Det är tisdag när det händer.
Jag har alltid tänkt att man kommer få någon slags förvarning innan hela ens liv går i tusen bitar. Jag hade aldrig trott att det skulle vara en dag som alla andra. Fast det är klart, jag borde ha anat. Tisdagar är alltid jävliga dagar."

Det är våren i trean och Kims bästa vän Moa är död. Hon har kört ihjäl sig. Och hela Kims tillvaro rasar samman. Hur kunde det hända? Var det verkligen en olycka, eller gjorde hon det med flit? Kim kan inte gå till kyrkogården på dagarna, hon går dit på natten istället. Hon försöker få ordning på sina känslor, allt det där som bara bubblar och gnager. Hon försöker låtsas som att allt är som vanligt, alla andra verkar ju lyckas med det, men ingenting kommer någonsin bli som förut igen.
-Handling från Bokus.se

Omdöme: Det här än bok som är fylld med ilska, sorg och frustration. Ändå vill man läsa vidare, och det, mina vänner, betyder att det är bra. För trots allt negativt finns det ett intresse i att läsa vidare. Det här är inte min favorittyp av bok och jag gillar den därför lite mindre än jag borde. Boken belyser ett tungt ämne, men får ändå berättelsen att vara uthärdlig och man kan känna igen sig i vanliga problem. Om något blev det lite för mycket ilska. Kim förstörde så för henne själv och hela hennes värld rasade samman. Det hade räckt med ett bekymmer... Men jag ska inte kritisera, för jag vet inte hur det är när sådant här händer, och det är jag glad för.

Språket är ganska intressant. Det varierar mellan tillfällen då man känner att det är riktigt hög "nivå" i tankar och känslor, och ett stycke senare kommer en sådan här rad: "Men jag var faktiskt full". IQ-nivån där... Nja... Men det är det som gör boken så bra. Språk och känslor varierar så mycket, och det är faktiskt väldigt äkta. Boken är skriven som en dagbok, där dagarna räknas efter händelsen. Ibland är det långa texter, ibland korta och vissa dagar hoppas över. Ändå är det bra flyt, tack vare korta "kapitel".

Karaktärerna är alla så himla mänskliga. De gör misstag, känner saker man inte får känna, beter sig illa, ångrar sig... De är ganska ytligt uppbyggda och därför känner jag inte att jag fick någon riktig förståelse för Kim. Amanda och Moa känns båda härliga och har verkligen sina egna drag. Moa är så spännande som person. Henne skulle man vilja vara vän med! Johan tycker jag också om, och Erik lika så. När jag tänker efter fattade jag tycke för alla huvudpersoner utom Kim... Hon gör konstiga val, och så är det all ilska. Relationen mellan henne och Erik gillade jag mycket först, men sedan hejade jag på Kim-Johan istället. Ytterligare ett exempel på alla snabba förändringar boken har...

Slutet var riktigt bra. Det blev ju värsta plot-twisten, som verkligen förändrade allt. Jag kan inte säga att den inte gjorde mig besviken, för det gjorde den. Ni som läst kanske förstår, om man tänker på näst-sista meningen i förra stycket. Det var ändå en intressant vändning jag aldrig skulle tro boken skulle ta, förrän efter ett tag. Jag förstod än stund innan Kim, och då kändes det så logiskt, och hade jag inte tänkt det redan från början..? Sedan gillar jag hur Kim inser hur fel hon tänkt osv. Ärligt slut!

Jag lever, tror jag är all världens ilska, sorg och frustration paketerad i en låda och skickad till Christine Lundgren. För det mesta håller det, och några ljusglimtar blir det, men lite mycket ilska blev det ändå. Ändå orkar man läsa vidare, för språket är så enkelt och äkta. Smart att plantera lite olika "ledtrådar" för att behålla intresset. Karaktärerna är äkta och jag gillar dem flesta, bortsett från Kim, faktiskt. Jag brukar sällan läsa sådana här böcker, men det här är en av de bättre. Den sticker ut i mängden tack vare äktheten.

Betyg: 
  

torsdag 28 april 2016

Tvingar mamma att läsa mina böcker..!

Har ni också en förälder som älskar läsning? En förälder som gillar samma böcker som du. Har du också bett den läsa en bok, bara för att du inte vill hålla alla tankar kvar inom dig?

Så många gånger det har hänt mig. Då har jag också fördelen att min mamma läser mycket, och nu har vi fattat tycke för samma typ av böcker i viss utsträckning. Det ter sig bara naturligt att jag läser en bok, som hon också läser, om den nu fick godkänt i betyg av mig. Det är så himla underbart att få möjlighet att diskutera och bara prata om en bok.


Ingen kompis är ju intresserad av att lyssna och visst, jag kan berätta för någon utan att den läst boken, men att den har gjort det gör allt så mycket roligare. När man kan nämna en viss situation och båda skrattar. Jag vet inte hur många gånger jag i princip tvingat min mamma att läsa en bok, bara för att kunna få prata om den med henne. Det är verkligen något underbart i det hela. Även om det bara handlar om ett stycke, en händelse, är det så roligt att kunna dela med sig, utan att få frågande blickar till svar från någon som inte förstår alls.

Jag och mamma kunde gråta tillsammans när (spoiler AllegiantTris dog. (Slut på spoiler). Vi kan upprepa citat från Förr eller senare exploderar jag i all oändlighet och många situationer kan relateras till olika böcker vi har läst. 

Det är verkligen helt underbart att ta del av en boks berättelse, men det är ännu bättre att dela den med någon annan. Någon som känner igen sig i det här?

tisdag 26 april 2016

"Utpost"

Av Ann Aguirre

Förlag: Modernista
Utgivningsår: 2012 (Engelska) 2015 (Svenska)
Antal sidor (Med eventuellt efterord/tack: 307 st
Åldersgrupp (Enligt mig): 12-16
Serie: Razorland-trilogin
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: Outpost
Andra delar i serien: Enklav, Hord
Annat: 

Obs! Recensionen innehåller spoilers från tidigare delar
Varning för spoilers från Utpost i stycke 3 och 4 under "Omdöme". 

Handling: Ingenting är sig likt för Spadertvå. När hon levde under jord betraktades hon som vuxen. Numera, i staden Räddning på Ovansidan, uppfattas hon som en ung problemtjej, och hon måste gå i skolan. Men Spadertvå passar inte in bland de andra tjejerna: Det enda hon kan är att slåss.Dessutom har hennes stridspartner Tålig tagit avstånd från henne. Hennes känslor för honom har inte förändrats, men han verkar inte ens vilja komma i närheten av henne längre. Förvirrad och ensam letar hon efter ett sätt att komma bort från staden.

Hon anmäler sig som frivillig till de sommarpatruller som skyddar odlarna medan de arbetar på fälten utanför stadsmuren. Det brukar vara ett rent rutinuppdrag, men situationen har förändrats på Ovansidan. Missfostren håller på att bli smartare. De spanar. Väntar. Planerar. De tycks ha bestämt sig för att krossa Räddning. Det krävs en orädd jägarinna som Spadertvå för att stoppa dem.
-Handling från bokus.se 

Omdöme: Jag är inte ens säker på att jag kommer läsa tvåan. Något i stil med det skrev jag i min recension om Enklav. Ändå står vi här nu. Jag gråter lite inombords när den här boken tagit mig nästan två veckor att läsa, och inget fick jag ut utav det. Jag förstår inte grejen. Handlingen är konstig, fast kunde ha blivit bra. Istället ligger allt fokus på kontrasten mellan underjorden och ovanjorden och alla skillnader som är. Vilket är intressant egentligen, men det går till överdrift. När stackars Spadertvå har så bristfällig utbildning att hon inte vet vad regn är börjar man tröttna. Jag orkar inte läsa en bok som handlar om hur man uppfostrar och lär en tonåring som missat flera år i utveckling.


Och språket är inte heller bra, delvis beroende på den här kontrast-grejen som går till överdrift. Spadertvå vet verkligen ingenting. Hon frågar om ord som regn, men samtidigt använder de ovan jord också konstiga ord som inte används idag. Så det blir lite för mycket. Dessutom hatar jag när ord som missfoster och avla används. Det låter helt förfärligt. Jag förväntar mig en modern dystopi med lite kontraster, inte "Hur du börjar din utveckling när du levt i en helt annat värld hela ditt liv" - Den stora handboken. Flytet är det väl inget större fel på, men när dessa skumma ord återkommer blir det svårt att läsa vidare. Tyvärr.

Karaktärerna är också en sort för sig. Det var ungefär det enda jag gillade i första delen, men inte nu. Spadertvå är så barnslig och hon försöker inte ens anpassa sig. Jag menar, såklart hon inte vill vara en söt liten flicka, men hon kan ju uppskatta alla som hjälper henne lite mer. Är det för mycket begärt. Så har vi Tålig. Han var mystisk och lite cool i första boken, men nu ser jag bara honom som självisk. Hur han första klipper alla band med Spadertvå, sedan är kär i henne som aldrig förr, och sedan skiter i henne igen. Han är märklig och konstig och gör så omotiverade val. Han förändras fram och tillbaka hela tiden. Stalker dock, honom gillar jag. Varför kan inte Spadertvå gilla honom lite mer. Alla skulle vara så mycket lyckligare då.

Slutligen måste jag dock ge författaren lite cred för slutet. Hur Spadertvå inser att hon har bra vänner som står upp för henne och vill vara med henne. Gulligt. Men det räcker inte för att jag ska slå ihop boken nöjd. Redan från början blev det fel, för jag mindes för lite från första boken, och inga saker därifrån återkom, så det blev mycket rörigt. Jag måste dock säga att Utpost är bättre än Enklav, men det är långt ifrån riktigt bra.

Utpost är är bättre än ettan och överträffar mina förväntningar, för det fanns inga. Utpost har en bättre handling än Enklav, men den är inte bra. Kontrasterna är bra, men det blir för mycket. Spadertvå vet inte ens vad regn är och den utvecklingen orkar man inte läsa om. Språket är bra, men ord som avla och missfoster förstör stämningen totalt. Karaktärerna är helt katastrofala. Spadertvå är för barnslig, Tålig för självisk och dum och deras relation är ännu värre. Snälla ni som älskar den här serien: Berätta för mig! Vad är det jag missar som gör den så fantastisk?

Betyg:

  

söndag 24 april 2016

Vad hände? #2

Ja, vad hände? För en vecka sedan skrev jag och beklagade mig över att jag hade lite tid för läsning och inte kom igenom Utpost, och att jag inte hade några idéer till bloggen. Det andra kvarstår dock....

Men nu har jag tillbringat hela helgen i Eskilstuna på en basketcup min lillasyster spelade. Det gick för övrigt bra - de klarade sig ända till kvartsfinal. Så plötsligt, trots att jag aldrig brukar ha så fullt upp en helg, har jag läst ut två böcker. Ganska konstigt, men vad gör man inte när man inte har dator eller några andra möjligheter till att göra läxor med sig?

Så jag har äntligen läst ut Utpost och även Jag lever, tror jag, en ny, svensk bok. Så nu kommer det förhoppningsvis bli lite aktivitet på bloggen igen. Vi får även se om jag hinner läsa ännu mer den här månaden. Kanske vänder trenden nu, i och med att den segaste boken är utläst?

Nu får vi hoppas att jag har tid och kan publicera en recension på tisdag!

Världsbokdagen 2016 + Bokjuryns vinnare

Idag, lördag den 23 april, firar vi världsbokdagen. Igår fick vi resultatet i bokjuryn 2015, där alla barn och ungdomar fått rösta fram 2015:s bästa böcker. Här kommer resultatet i kategorin ungdomsböcker, då det ju faktiskt är den som jag läser mest böcker ur.

• Nästan som Zlatan av Johanna Nilsson

• Jag kallas Jon av Malorie Blackman

• En farlig vän av Ritta Jacobsson

• Den blomstertid nu kommer av Marie Chantal Long

• Huset mittemot av Alex Haridi

• Kickboxaren: Fightern av Maria Björn & Niklas Krog

• Hög press av Jesper Tillberg

• Bänkad av Annica Wennström

• I ljusets makt av Leigh Bardugo

• Snöstormen av Sofia Nordin

Tja, jag kan ju inte säga att detta var vad jag förväntade mig eller trodde. Det tycks dock alltid bli konstiga resultat i Bokjuryn. Eller så är det min boksmak som är udda... 

Av vinnarna har jag faktiskt bara läst en bok och det är Huset mittemot. Den var helt okej, och bra för att vara svensk (skrev jag just det där..?) Gällande de andra vinnarna känner jag väl igen de flesta, men bara en annan är jag intresserad av att läsa och det är I ljusets makt

Så nej, jag är inte riktigt nöjd med vinnarna och det var ingen bok jag röstade på. Något jag reagerade på var att många vinnare är svenska böcker, vilket känns konstigt, för de svenska böckerna brukar inte höjas till skyarna lika mycket som t ex amerikanska. Någon som har svaret på varför det är såhär med Bokjuryn? Är det så få som röstar, kanske? Och de som röstar gillar svenska udda böcker. Japp, ok. Varför inte. 

För att sammanfatta blev jag ganska besviken på resultatet, för det var flera okända böcker. Förra årets vinnare var faktiskt bättre och mer värdiga enligt mig.

Världsbokdagen till ära ska jag dessvärre inte göra något särskilt på. Jag hoppas hinna läsa lite mer än jag gjort den senaste tiden, men det får vi se hur det går med. Just nu (i denna stund...) är det ganska lugnt på skol-fronten, men det ändras fort. Ena veckan har man bara ett glosförhör, nästa vecka är det fem läxor inklusive två prov...

Så med det önskar jag er alla en bra världsbokdag. Läs en bok, vetja! Och ha det nu bra så hörs vi snart i en recension, förhoppningsvis...


torsdag 21 april 2016

Topp 10 - Böcker jag vill läsa

Hejsan svejsan!

Just nu går det riktigt uselt med läsningen. Som jag redan berättat flera gånger har jag i ett antal dagar försökt läsa uppföljaren i Razorland-trilogins första bok. Jag är inte den som slutar läsa mitt i en bok. Dessutom var jag nästan tvungen att läsa nästa bok, då jag verkligen inte hade tyckt om ettan, men andra fullkomligt älskade den... Och nu måste jag väl läsa trean, då jag ju måste få reda på vad som ska hända... Irriterande.

Så nu åter till dagens inlägg som inte ska handla om böcker jag inte vill läsa, utan de böcker som jag faktiskt verkligen vill läsa. Dessa böcker är en blandning av nya men äldre som är fortsättningar på serier jag hittat på senare tid. Som vanlig ingen speciell ordning.

• Det oändliga havet av Rick Yancey
För att jag läste ettan i slutet av förra året, och aldrig tar mig tid till tvåan, trots att den faktiskt finns. Och filmen har jag inte heller sätt. Andra böcker som inte är serier har tydligen prioriterats...

• Fallna änglars stad av Cassandra Clare
För att Shadowhunters är slut och snart finns sista boken i serien på svenska, och jag måste komma ikapp och få lite mer av skuggvärlden.

• Glassvärdet av Victoria Aveyard

För att ettan ju var bra, och jag gillar omslagen, och allt kärleksdrama och sådär.

• Glastronen av Sarah J. Maas

För att jag hört att den ska vara bra, och den verkar bra. Lite i stil med Victoria Aveyards serie, men ändå verkligen inte.

• Jag lät dig gå av Clare Mackintosh

För att jag inte ens kommer ihåg vad den här boken skulle handla om, men för att jag minns att den lät bra och lite speciell.

• Ljug för mig av Becca Fitzpatrick

För att den står i min bokhylla just nu och bara väntar. Och så låter den ju sådär superspännande. Blandning av thriller och kärlek, typ.

• Rosensällskapet av Marie Lu

För att den har givits ut nu! Och för att ettan var helt ok, väldigt unik i sitt sätt. Så mörk och dyster. Såklart man vill läsa vidare då, eller? Hehe...

• Sedan du försvann av Morgan Mattson

För att den fått så positiva recensioner och nu finns på svenska. Den låter bara riktigt mysig och spännande, utan att vara för mycket och föröverväldigande. De böckerna behövs ju också.

• The selection: Ceremonin av Kiera Cass

För att jag läser mer och mer om konstiga kungadömen, och för att det här känns som den typ av bok jag aldrig skulle läsa. Ändå vill jag läsa den, så det ska jag.

• Vilse av Karina Berg Johansson

För att det är en svensk författarinna, och för att jag läste någon annan bok av henne för länge sedan, som var spännande och speciell, och även lite obehaglig.


söndag 17 april 2016

Vad hände?

Jaha. Så, okej. Vad hände? Varför försvann jag helt plötsligt? Har faktiskt ingen aning. Jag har inte direkt pluggat för något särskilt, och inget annat har kunnat hindra mig från att blogga, men ändå har jag inte bloggat sedan i onsdags, uppenbarligen. Kan bero på idébrist och ingen inspiration till inlägg, för så är det faktiskt. Jag har noll idéer till kul blogginlägg och nu har jag inte ens en recension att skriva.

Jag läser "Utpost" av Ann Aquirre. Har hållit på i mer än en vecka, men det går bara inte. Den är verkligen dålig. Förlåt mig, men jag uppskattar den inte. Den är väl egentligen ganska intressant med kontraster mellan två olika världar. En grupp sökte sig till underjorden och gjorde sin utveckling, medan en annan grupp stannade kvar och fick en helt annan sorts utveckling.

Oj, när man tänker på det såhär låter det ju nästan intressant. Fast ändå inte. Okej, det är intressant, men det blir lite överdrivet. Huvudpersonen vet inte ens vad regn är! Hallå?! Alltså, nej. Jag orkar inte med att engagera mig i en stackare som kommer upp till världen och måste genomgå en utveckling som innebär att lära sig vad ord som dans och regn är. För kontrasten i sig är intressant, men den går så till överdrift. Så nu har jag väl nått ungefär halvvägs. På en vecka drygt!

Så nu ska jag kämpa vidare med läsning och ett litet prov jag börjar plugga till idag som är på tisdag. Känns inget vidare... Får se om inspirationen till blogginlägg hittar tillbaka.

Så länge - ha det bra!

onsdag 13 april 2016

"Det är dags att inte freaka ut"

Av Stephanie Tromly

Förlag: Opal

Utgivningsår: 2015 (Engelska & Svenska)
Antal sidor (Med eventuellt efterord/tack): 336 st
Åldersgrupp (Enligt mig): 13+
Serie: Det är dags att inte freaka ut, Del 1
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: Trouble is a friend of mine
Andra delar i serien: Trouble makes a comeback
Annat: 

Handling: "Såklart gillade jag inte Digby i början.
Det är det ingen som gör. Han är oförskämd, han ger sig aldrig förrän han fått som han vill och han behandlar en som en bok som han redan har läst och vet slutet på fast man inte själv vet det."

Zoe Webster har precis flyttat från storstaden till den urtrista hålan River Heights. En dag plingar det (energiskt) på dörren och in kliver en kostymklädd kille som heter Digby. Även fast Zoe inte har någon som helst lust att bli vän med honom - han tycks nämligen vara i onåd hos varenda lärare och han är inte särskilt trevlig - slutar det med att hon blir Digbys medhjälpare i ett inbrott. Och det är bara början, men ändå är det försent att ändra på något. Digby kan vara väldigt övertygande. Så fortsätter Digbys upptåg och redan tidigt blir det klart vad målet är: Hitta tjejen som kidnappades i somras. Men varför, och finns det någon dold agenda?

Omdöme: Den lilla klisterlappen på bokpärmen säger "deckare", men det här är så mycket mer än en deckare. Det är spänning och mysterier varvat med kärlek, vänskap, humor och sorg. Hela boken är så smart och finurligt skriven, för allt hänger verkligen ihop på kreativa och omvridna sätt. Om jag läste om boken skulle jag helt klart lägga märka till ännu fler ledtrådar. Hela boken är av de här anledningarna helt unik. Det är en lagom mängd deckare, för boken är faktiskt ganska vardaglig och äkta.


Språket är egentligen väldigt enkelt, men det rymmer ändå så mycket. Det kanske är något platt i sitt uttryckssätt, men det glöms bort av allt annat positivt. Vi har Zoes härliga tankar och sarkasm, Digbys analyser, skämt och intelligens som helt tar över boken. Deras relation, samt den med Henry, är så underbar och dialogerna dem emellan gör verkligen allt för språket. Annars skulle det nog vara lite trist, men nu är det guld. Jag skulle nog kunna slå upp en sida på måfå och hitta ett citat att skratta åt.

Zoe gillade inte Digby i början, men oj, det gjorde jag. Han måste vara den charmigaste, mest underbara karaktär jag läst om på senaste tiden. Fast ja, han kan vara oerhört irriterande. Han lyckades ändå göra ett stort intryck redan efter om ens 50 sidor. Han är så smart, analyserande och skön. Bara hans analyser om huruvida hon var ensam hemma eller om hon var vegetarian är ju helt strålande. Han är dessutom så himla iakttagande och finurlig. När Zoe hittade sina gamla skåplås, alltså..! Och han utvecklas mycket under bokens gång. Zoe är som de flesta tjejer i tankar etc., men ändå sticker hon ut, vilket jag gillar.


Så har vi slutet. Eller först har vi någonstans innan slutet när jag fick lite panik. Jag trodde Stephanie Tromly skulle göra en Jennifer Niven och (spoiler för båda böcker) döda Digby, för att han var psykiskt sjuk och fick panikattacker. Det om något skulle ha krossat mitt hjärta för en stund, mer än deras trevande kärlek...  Och när man fick veta att Digby hade avtalat med Marinas familj: Förstörde mitt liv för en stund. (slut på spoiler) Slutet var sedan väldigt oväntat. Först gjorde det mig besviken, för det kändes för enkelt. Kanske var jag mest förvånad, men nu i efterhand känns det helt rätt. Det kändes någonstans så Digby, och nu vet jag ju att det kommer en uppföljare. Tur det ändå.

För att sammanfatta: Det är dags att inte freaka ut kallas deckare, men det är så mycket mer än en deckare. Det är relationer som utvecklas och aldrig upphör att förvåna mig, samtidigt som jag inte vet vad jag vill att de ska bli för något. Språket är enkelt, men samtidigt helt rätt och super, för det rymmer humor och allt annat karaktärerna associeras med. För karaktärerna är helt unika i sätt slag, särskilt Digby. Så underbar, men ibland så förfärlig. Det här är helt klart en sådan bok jag skulle kunna läsa om nu direkt, och få helt nytt perspektiv på. 

Betyg:

 

Så har vi ett urval att de bästa citaten (som jag hittade tillbaka till...):

” "Men hallå? Sätter du dig på en restaurang och äter fast du inte har några pengar? Det är ju helt knäppt."

"Jag visste att det skulle lösa sig på något vis. Och så dök ju du upp."
"Men jag kan inte betala för både dig och mig."
"Och det behöver du inte heller, eftersom den där grejen hände." 
Sid. 30-31

” "Jag låg bara och tänkte på hur jag skulle lyckas ställa tillbaka brandsläckaren i skjulet utan att mamma märkte nåt."

"Har du ställt tillbaka brandsläckaren i skjulet?" sa Digby.
"Ja."
"Okej... Och om det skulle börja brinna hemma hos er och din mamma springer och hämtar brandsläckaren och den är helt tom...?"
"Åh, hjälp."
"Japp."
"Så då måste jag smuggla ut den ur skjulet igen..."
"Japp."
"Och köpa en ny, precis likadan..."
"Japp."
"Och sen smuggla in den..."
"Japp."
"Att vara kompis med dig är både dyrare och jobbigare än att bli rånad", sa jag. "Vilket jag faktiskt har råkat ut för en gång, så jag vet vad jag pratar om."
"Pistol? Kniv?"
"Skruvmejsel", sa jag. "Vet du vad som är knäppt? Den där grejen när nån rånade mig med en skruvmejsel känns faktiskt mindre skruvad än alla grejer du drar in mig i."
"Aha, ordvits. Kul." 
Sid. 116-117

” "Hon skulle inte vilja missa det här för allt i världen. Kom igen, det här är ju kul, Princeton. Visst är det?"

"Jättekul", sa jag.
"Det tycker hon faktiskt", sa Digby. "Hon skriver jämt om det i sin dagbok."
"Har du låtit honom läsa din dagbok?" sa Henry.
"Nej, det har jag inte. Han tjuvläste den."
"Åh nej! Jag tjuvläste min syrras dagbok en gång. Inte bra. Hon höll på att slå ihjäl mig", sa Henry.
"Hans syster Athena..." Digby spände armmusklerna och grymtade.
"En stor tjej", sa Henry.
"En lastbil", sa Digby.
"Hon spelar lacrosse", sa Henry,
"Hon är stor men snabb", sa Digby. "Och tyst."
"För att vara en lastbil", sa Henry. 
Sid. 161

 "Jag sköter snacket. Princeton, du kan ta på dig din ilskna min och hålla dig i bakgrunden."

"Min ilskna min? Vadå för ilskna min?" sa jag.
"Precis den, det är perfekt", sa Digby.
"Det här är min vanliga min", sa jag.  
Sid. 186

måndag 11 april 2016

"Lockwood & CO: Den ihåliga vålnaden"

Av Jonathan Stroud

Förlag: B. Wahlströms
Utgivningsår: 2015 (Engelska) 2016 (Svenska)
Antal sidor (Med eventuellt efterord/tack): 415 st
Åldersgrupp (Enligt mig): 12+
Serie: Lockwood & CO, Del 3
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: The hollow boy
Andra delar i serien: Den skrikande trappan, Den viskande dödskallenDen flammande skuggan
Annat: 

Obs! Recensionen innehåller spoilers från tidigare delar

Handling: Nu går det äntligen bra för den minst agenturen i London - Lockwood & CO. De får fler klienter och mer uppmärksamhet sedan de löste mysteriet på kyrkogården, med alla som dog på mystiska sätt och det föremål som fanns i den galna doktorns grav. De har även en ny medlem i teamet - det sällsynta typ tre-spöket som är instängd i en glasburk. Det var spökets förtjänst att de löste det förra fallet, men det är bara Lucy som måste stå ut med spökets gnäll och elaka kommentarer, då bara hon besitter förmågan att höra spöket.

Det börjar bli mycket att göra för agenterna, och de får ofta gå på varsitt uppdrag och Lucy, Anthony och George glider mer och mer ifrån varandra. När Holly, den nya, onaturligt fantastiska sekreteraren, blir en del av teamet känner sig Lucy mer och mer utanför. Hon får inte lika stor uppskattning för vad hon gör, och ett bråk mellan Holly och Lucy leder till en stor fara för hela teamet, och Lucy möter en ihålig vålnad, som får henne att inse vilken fara hon är för teamet. Hur ska hon tackla det här?

Omdöme: Helt ärligt är jag något besviken på den här boken, fast inte på ett sätt som att den är dålig, men den var inte som jag hade tänkt mig. För det första tycker jag om att man fick läsa om flera "vanliga" fall innan det stora som var huvudhandlingen i boken. Sedan insåg jag att orsaken var att det inte var så mycket ett huvudämne i boken. Handlingen enligt baksidan kom igång så väldigt sent, och hann inte bli riktigt bra som i tidigare böcker, där det varit mer mysterier och sådant. Handlingen var också mycket om relationer och svartsjuka, och inte det här spännande och mystiska. Tyvärr.


Språket är dock riktigt bra. Det är verkligen målande i sina beskrivningar och det är lättläst trots att det är långa kapitel och en helt ny värld Stroud har byggt upp. Dialogerna är väldigt underhållande och man berörs verkligen mycket av samma saker Lucy reagerar på. Man blir alltså mycket deltagande som läsare. Dialogerna mellan Lucy och dödskallen är det bästa med boken. Dem är verkligen guld värda, och så bara dödskallens kommentarer. Hur många gånger har inte de fått mig att skratta. Jag gillar även när Lucy försöker kommunicera med andra spöken, det är spännande och intressant.

Dödskallen är helt klart min favoritkaraktär. Så skön och rolig han (?) är. Det är så roliga kommentarer och analyserar han gör, för han är inte helt dum heller. Han observerar mycket. Lucy gillar jag, men hon var lite för tjurig i den här boken, p g a allt med Holly och sådär. Det gick lite till överdrift, och så även Holly. Hon var alldeles för perfekt, men de här sakerna förstör inte så mycket. Det känns fortfarande äkta. Alla relationer gillar jag också. Agenterna är så tajta, men det är ändå inte tal om några kärleksrelationer. Härligt!

För att sammanfatta: Det är inte den bästa boken i serien, men den är okej. Det är dock lite för lite av mysterier och mer ingående fall, men att läsa om agenternas "vanliga" fall är också roligt. Språket är som vanligt superbra. Det är bra flyt, och dialogerna är underhållande. Särskilt dödskallens kommentarer och hans dialoger med Lucy. Karaktärerna känns oftast äkta, även om Holly är lite för perfekt. Lucy kan även vara lite för tjurig, men det känns ändå realistiskt. Och slutet - Alltid dessa cliffhangers!

Betyg:



lördag 9 april 2016

Den här veckan har bloggen...

....faktiskt inte stått tom, tack vare min fantastiska framförhållning. Den sa åt mig att skriva några inlägg på påsklovet, som jag sedan kunde publicera den här veckan, då jag haft fullt upp med en inlämningsuppgift och att plugga inför ett stort prov.

Nu är alltså dessa uppgifter klara, och några recensioner back är jag. Det är trist när det blir så, för recensioner vill jag göra på alla böcker jag läser, men då blir det så mycket recensioner och inget annat för er att läsa. Förut brukade jag variera mina inlägg mycket, men nu har det blivit sämre igen. Tyvärr.

Med det sagt ska jag alltså försöka blogga lite mer, särskilt mer varierat, under åtminstone nästa vecka. Då har vi dock ett mindre prov, och veckan därpå har jag också prov. Vi får helt enkelt se vad som händer. Det är verkligen mycket nu i åttan! Innan jag började i åttan hade jag hört att det skulle vara mycket, men det kändes ganska lugnt först. I några månader. Nu längtar jag bara tills vi slutar. Vi går hela maj, bortsett från sista veckan då vi har prao. Sedan har vi prao första veckan i juni, därefter en vanlig vecka, och sedan avslutningsvecka! Det är inte så långt kvar....

Angående läsningen har det gått uselt senaste tiden. Jag försöker läsa Utpost, andra boken i Razorland-trilogin. Fråga mig inte varför, för jag gillade inte ens första boken. Något sa dock åt mig att försöka med tvåan, men har jag läst sedan helgen och bara kommit till sid 70... Dock har jag haft dåligt med tid för läsning. Och vet ni vad - Jag har inte ens hunnit se sista avsnittet i Shadowhunters säsong 1. Sorgligt. 

fredag 8 april 2016

Boktips: Tema Dystopier

Nu var det väldigt länge sedan jag gjorde ett sådant här inlägg, men då jag helt klart glömt den viktigaste av genrer som måste skrivas och tipsas om, kände jag att det idag är dags att göra ett inlägg med boktips. Den här gången är temat alltså dystopier. Den populäraste "genren" just nu, vågar jag nog säga. Inte nog med att böckerna blir populära, utan många blir även filmatiserade.

Av någon anledning tycks våra dystopiska vänner alltid komma i tre. Ofta är det även extra-böcker, som noveller eller "före"-böcker, som kommer sedan. Det är bra för den som inte kan få nog av att kliva in i en mörk och trist framtid med krig och förstörelse... Jag älskar det! Det krävs så mycket för att få till en bra dystopi. Allt måste stämma in, det får inte bli för avlägset och överdrivet med "framtids-saker" och karaktärerna och deras relationer är viktiga. Varifrån ska glädjen annars komma i allt det mörka?

Tro det eller ej, men många dystopiska serier når upp till de här höga kraven. De är dem som jag kommer nämna (OBS! Utan inbördes ordning) i det här inlägget. Jag valde att skriva om fem serier - de absolut bästa - och resten finns enbart nedskrivna. Klicka på titlarna (de kursiva) så får ni fram mina recensioner, samt kan läsa om handlingen.

Den femte vågen av Rick Yancey
Böcker: Den femte vågen, Det oändliga havet, The last star
Filmer: The 5th wave

Hittills har jag bara läst första boken, men det räckte för att inse att det här är en grym serie. Handlingen är intressant och verkligen sådär "smart". Allt kopplas samman på intressanta sätt och man får många avslöjanden som vänder på storyn flera gånger. Språket är riktigt bra och rafflande. Det ger en inget annat val att läsa vidare, och så även slutet. Karaktärerna är välgjorda och lätta att relatera till. Att det är parallellhandling gör allt ännu mer spännande och man blir så deltagande som läsare.

Rekommenderas för: Du som är 13+, kanske rentav vuxen. Att du är intresserad av science fiction är ett plus, men det krävs inte för att du ska fastna i den här serien.

Divergent av Veronica Roth

Böcker: Divergent, Insurgent, Allegiant, Four
Filmer: Divergent, Insurgent, Allegiant, Ascendant

Det är ett totalt omvänt samhälle mot dagens samhälle som Divergent utspelar sig i. Det är högteknologiskt, kontrollerat, överdrivet säkert med soldater... Det finns regler för allt, men allt tycks ändå som så trovärdigt. Redan i första boken får man avslöjanden som förändrar allt, och så fortsätter hela serien. Karaktärerna står i fokus, och det handlar om de svåra valen; välj falang, välj vem du ska vara, vem du ska rädda. Språket är enkelt och bra och Tris är en stark berättarröst med mycket att säga.


Rekommenderas för: Alla över 10 år, vuxna som barn, kan helt klart få ut något, om så bara en läsupplevelse utöver det vanliga, av den här serien.


Hungerspelen av Suzanne Collins

Böcker: HungerspelenFatta eldRevolt
Filmer: The Hunger gamesCatching fire, Mockingjay part 1 & part 2

Det är en så klockren och unik story som utspelar sig i min favoritserie. Redan från början fastnar man, och man hålls kvar ända in till slutet. Det är realistiskt, sorgligt, underbart, smart, spännande och helt lagom. Karaktärerna är sådana man minns, och de är så äkta och magiska. Det är ett underbart språk fyllt av humor, sorg, känslor, tankar, politik och allt annat som rör sig i hjärnan på vem som helst. Katniss som berättarröst är helt rätt; hon är smart, rolig, envis och så stark och tuff.


Rekommenderas för: Alla! Fast en ålder på minst 11 kan krävas för att förstå hela innerbörden.


Legend av Marie Lu
Böcker: Legend, Prodigy, Champion, Livet före legend
Filmer: -

Det här är en dystopisk trilogi som inte alls fått så mycket uppmärksamhet den förtjänar. Den försvann förmodligen i mängden, vilket är väldigt synd, för storyn är bra. Det är ett unikt upplägg, även om det finns flera likheter med andra dystopier. Den här grejen med rebeller och sådär finns självklart här också, men annars är det mycket som skiljer sig från andra dystopier. Den är mer åt Divergent-hållet än Hungerspelen-hållet. Det är lite mysterier, fantastiska karaktärer och mycket känslor.


Rekommenderas för: Alla över 12 år! Killar som tjejer, vuxna som barn.

Rör mig inte av Tahereh Mafi
Böcker: Rör mig inte, Rädda mig inte, Sätt mig i brand, Falla sönder, Bryta sönder
Filmer: -

Här har vi en unik dystopiska trilogi med inslag av fantasy. Det är kärlek som kommer först, och även att hitta sig själv. Det är triangeldrama, dramatik och många vändningar. Det är inte mycket som liknas vid andra dystopier, utan den här serien är helt egen och har många intressanta delar. Man förvånas ofta av olika vändningar, och man älskar verkligen alla karaktärer, även Warner, den onda...

Rekommenderas för: Återigen - alla. Det är det underbara med dystopier. Den här serien passar dock speciellt om man gillar att läsa om trasslig kärlek.


Fler dystopier jag läst/läser och gillar:
• Delirium
• Matchad
• Maze runner
• Penryn och tidernas slut
• Systemet
• The dove chronicles
• The young world

onsdag 6 april 2016

"Änglafall"

Av Susan Ee

Förlag: Modernista
Utgivningsår: 2012 (Engelska) 2015 (Svenska)
Antal sidor (Med eventuellt efterord/tack: 264 st
Åldersgrupp (Enligt mig): 13+
Serie: Penryn och tidernas slut, Del 1
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: Angelfall
Andra delar i serien: Världen efter, End of days
Annat: Ska filmatiseras

Handling: För sex veckor sedan blev sagor sanna när änglar kom till jorden för att söndra och härska. Änglarna, som alltid beskrivits som guds barn, så goda och gudomliga, är dock inte populära bland de människor som överlevt attackerna. Det är tystare än någonsin på de förr så livfulla gatorna. På dagarna håller de nya gatugängen människorna inne, och på nätterna vågar sig inte ens de ut av rädsla för änglarna.

Penryn är sjutton år och lever i rädsla tillsammans med sin handikappade lillayster och galna mamma. En kväll när de vågar sig ut blir Paige, Penryns lillasyster, kidnappad av änglarna. Penryns mamma försvinner och kvar är Penryn, med en ängel som fått vingarna avhuggna. Planen är enkel: Ta med ängeln till en säker plats, låt honom tillfriskna, och få honom att hjälpa Penryn hitta Paige. Det visar sig bli allt annat än enkelt och smärtfritt, för det lurar flera fiender än änglar i världen, och ingen vet hur långt änglarna planerar att gå.

Omdöme: Till att börja med ska jag ge en eloge för genidraget att berätta hur "Raffe", ängelns namn, uttalas. "Rah-fie" är det tydligen, och det var bra att det kom fram, för annars hade jag nog tänkt mig "Raffe" hela tiden. Sedan ska Susan Ee också få en eloge för en fantastisk bok, som jag helt ärligt var mycket tveksam till. "Änglar? Alltså, näe..." Men jag är glad att jag läste, för det är en superb och spännande handling. Lite dystopi blandat med fantasy fungerar mycket bra. I slutet blev det dock lite för våldsamt och överdrivet...

Språket älskar jag. Det är kapitel på vanligen 3-6 sidor, vilket jag uppskattar. Det känns som att det går så mycket snabbare att läsa och det blir ett bättre flyt än med långa kapitel. Så flyt finns det gott om. Annars hjälper även de underbara dialogerna, som ena stunden är djupa och nästa bara skämtsamma också till för att driva på berättelsen. Så geniala och de får mig ofta att skratta.

Penryn och Raffe är riktigt bra karaktärer båda två. Deras relation är också helt underbar och den förändras mycket under bokens gång. De får en annorlunda start och jag gillar mycket deras attityd mot varandra när Penryn t ex berättar att hon räddat livet på Raffe flera gånger, eller när hon försöker göra det igen eller bara kommer på dåliga planer... Så roligt! Penryn är det verkligen mycket "go" i och hon viker sig inte, och är inte rädd för att ta till saker för att få som hon vill. Knäppt och kul, men hon är verkligen bestämd och tuff. Sedan har vi Raffe, med mycket attityd och självförtroende. Dock är han riktigt smart och tuff.

Något som var intressant var synen på "nefilim", dvs. någon som är hälften ängel/människa. De är "shadowhunters" i The mortal instruments och de godaste av de goda, medan här betraktas de som styggelser. Intressant att det är så olika från böckerna, men också intressant att begreppet uppkommer här också. Jag trodde det var påhittat.

För att sammanfatta: Jag älskar Änglafall. Handling känns så verklig och realistisk (delvis), trots att ämnet är änglar... Det är ett enkelt, men ändå så bra språk. Det är rafflande dialoger som både underhåller med skratt, men också berör. Korta kapitel är ett smart drag - det gör att det är lätt att läsa vidare. Penryn och Raffes relation är ändå det bästa med boken. Det är deras dialoger och ständigt förändrande relation, som får mig att vilja komma tillbaka och läsa nästa bok. Fast slutet gjorde förstås också sitt!

Betyg: 
 

måndag 4 april 2016

Bokjuryn 2015 - Mina röster

Senast 7 april måste man ha lämnat in sina röster till bokjuryn 2015, där man alltså röstar på de 5 bästa böckerna som kom ut år 2015. Vinnarna presenteras den 22 april, dagen före världsbokdagen. Läs här om hur du röstar.

Här kommer de böcker jag röstar på:

• Anna och den franska kyssen av Stephanie Perkins
• Det är dags att inte freaka ut av Stephanie Tromly
• Fangirl av Rainbow Rowell
• Outtalat av Sarah Rees Brennan
• Som stjärnor i natten av Jennifer Niven

Jag måste säga att det var väldigt svårt att bestämma sig för vilka böcker jag skulle rösta på. Först kändes det omöjligt att hitta fem, men sedan var de så många fler än jag någonsin tänkt mig. Så nu har jag rangordnat de tio-tal böcker som jag kom att tänka på, och här har vi mina vinnare. Det är roligt att den senaste boken jag läste hamnade på listan (tvåan på listan - låångt namn).


Om jag ska spekulera i vinnarna i kategorin ungdomsböcker tror jag helt klart att Anna och den franska kyssen har stor chans att åtminstone bli topp... 10, är det väl? Annars lämnar jag resultatet helt öppet. De böcker jag har röstat på är ändå relativt okända, så jag vet inte hur stora chanser de har. Jag älskade dem dock!

Så du som är barn/ungdom - skynda dig in och rösta på dina favoritböcker innan torsdag!





lördag 2 april 2016

Läst i mars

Antal böcker: 5 st
"Scarlet" av Marissa Meyer
"När jag lät dig gå" av Gayle Forman
"Den nya världen" av Chris Weitz
"Änglafall" av Susan Ee
"Den ihåliga vålnaden" av Jonathan Stroud

Antal sidor: 1670 st

Antal sidor/dag (ca, genomsnitt): 54 st

Kommentar: En riktigt bra läsmånad, men målet på 60 böcker 2016 blir svårt att nå upp till. Det krävs minst 5 böcker/månad och hittills i år har jag bara läst 13 böcker, två för lite... I mars lästes dock många riktigt bra böcker - hela tre femstjärniga! Svårt med listan här nedanför...


Bäst  - "Minst bra":

1. Den ihåliga vålnaden av Jonathan Stroud
2. Änglafall av Susan Ee
3. Den nya världen av Chris Weitz
4. Scarlet av Marissa Meyer
5. När jag lät dig gå av Gayle Forman

Mest...
Överraskande: Den nya världen
Sorglig: Änglafall
Spännande: Scarlet, Den ihåliga vålnaden

Favorit...
Karaktär(er): Cinder & Thorne - Scarlet, Penryn & Raffe - Änglafall
Titel: Änglafall
Citat: Det här från Änglafall: Typiskt citat från Raffe, dock med lite mer känsla än andra exempel. 














Annat: Jag såg Allegiant på bio!