Idag fyller jag fjorton år. Då kom jag och tänka på hur snabbt tiden faktiskt har gått och nu går den ännu snabbare. Det känns som att jag nyss började mellanstadiet och idag om ett år har jag förhoppningsvis valt var jag ska söka till gymnasiet. Eller har man redan sökt då? Jag vet att man söker på betygen från höstterminen, men gör man det på höstterminen eller är det i början av vårterminen? Måste erkänna att jag inte har alltför bra koll, men ändå. Ni förstår min poäng.
Jag har börjat tänka lite smått på det här med gymnasium, men det är riktigt svårt att välja, och dessutom förstår man inte någonting av alla olika kurser och program och poäng. Det är så komplicerat och otydligt, men jag antar att det ger sig och jag kommer nog få veta en del nästa år. Däremot börjar det kännas lite stressigt. Jag menar, jag kämpar verkligen för mina betyg och presterar så bra jag kan i skolan, men ändå vet jag inte vad jag vill. Vad jag vill gå på gymnasiet, jobba med. Inget vet jag. Jag har däremot några tankar, men inget jag verkligen direkt känner "oh-wow" för.
Det är ett så stort beslut som ska tas och det känns som om det kommer påverka hela min framtid. Jag kan inte förstå att jag snart måste ta det beslutet. Så nu börjar stressen och uppdrag "hitta mig själv". För jag tror att det värsta som finns är att välja fel, välja något man inte trivs med. Det förstör nog mycket av ens framtid. Därför tänker jag mest att jag ska välja vad jag tycker om, men det är som sagt inget jag verkligen brinner för. Jag vill inte heller välja något alldeles för inriktat som man bara kan få en inriktning av senare. Jag vill ha möjligheter, för tänk om man ändrar sig. Jobbet man drömde om kanske inte var rätt? Därför vill jag välja ett program som man har olika riktningar att gå vidare ifrån, beroende på vad man faktiskt vill.
Med gymnasiet kommer även ett helt nytt liv. På både gott och ont. Visst jag ska det bli väldigt spännande och roligt med något helt nytt. För helt ärligt? Efter sju år med de flesta, ännu längre eller kortare med andra i klassen är man någonstans lite trött på allt. Man tar alla för givet och det händer aldrig något nytt. Man har sin roll och den går inte att byta. Nu får man en chans att börja om och dessutom kanske ambitionen ligger lite högre på gymnasiet, speciellt om man väljer t ex naturprogrammet, vilket ju bara är positivt. Man kan bli någon helt annan, som man inte haft chans att vara innan och allt känns så mycket mer seriöst och spännande. Men kan fortfarande inte släppa det stora beslut som vilar på mina axlar (och alla andras i min ålder, för den delen).
Dock finns det några som förmodligen kommer välja andra vägar än jag och som jag uppriktigt sagt kommer sakna. Det är sorgligt att ha känt någon i drygt halva livet och sedan är det bara hejdå. I en ideal värld skulle vänskapen bestå, men så blir det förmodligen inte. Om man har valt olika riktningar i livet blir det nog tyvärr svårt att hålla fast och tillslut kommer det nog inte ens kännas viktigt. Man hittar ett nytt liv med likasinnade, men det är egentligen riktigt sorgligt. Det är förmodligen den längsta vänskapen man haft. Hela grundskolan har man kanske haft samma vänner och nu (alltså, 2017 för min del) kommer den försvinna. Bara sådär. Nästa vänskap kanske består i tre år och sedan ska man vidare igen. Därför är det riktigt sorgligt att förlora en vänskap som funnits så länge. Det kommer nog aldrig finnas lika stark vänskap som funnits så länge.
Därför ska jag nu ta vara på den sista tiden i min klass. Och när det känns som motigast och jag bara är så trött på alla, ska jag tänka att det bara är ett och ett halvt år kvar, och sedan är det över. Vilket innebär att jag kan hålla ut i klassen, även med dem som irriterat en så hemskt från första början, och även ta vara på den sista tiden och inte bara tänka på allt negativt. Dessutom har jag faktiskt en termin kvar och sedan kan jag börja tänka mer på gymnasiet. Just nu kan jag vara barn, åtminstone en liten stund till.
Jag har börjat tänka lite smått på det här med gymnasium, men det är riktigt svårt att välja, och dessutom förstår man inte någonting av alla olika kurser och program och poäng. Det är så komplicerat och otydligt, men jag antar att det ger sig och jag kommer nog få veta en del nästa år. Däremot börjar det kännas lite stressigt. Jag menar, jag kämpar verkligen för mina betyg och presterar så bra jag kan i skolan, men ändå vet jag inte vad jag vill. Vad jag vill gå på gymnasiet, jobba med. Inget vet jag. Jag har däremot några tankar, men inget jag verkligen direkt känner "oh-wow" för.
Det är ett så stort beslut som ska tas och det känns som om det kommer påverka hela min framtid. Jag kan inte förstå att jag snart måste ta det beslutet. Så nu börjar stressen och uppdrag "hitta mig själv". För jag tror att det värsta som finns är att välja fel, välja något man inte trivs med. Det förstör nog mycket av ens framtid. Därför tänker jag mest att jag ska välja vad jag tycker om, men det är som sagt inget jag verkligen brinner för. Jag vill inte heller välja något alldeles för inriktat som man bara kan få en inriktning av senare. Jag vill ha möjligheter, för tänk om man ändrar sig. Jobbet man drömde om kanske inte var rätt? Därför vill jag välja ett program som man har olika riktningar att gå vidare ifrån, beroende på vad man faktiskt vill.
Med gymnasiet kommer även ett helt nytt liv. På både gott och ont. Visst jag ska det bli väldigt spännande och roligt med något helt nytt. För helt ärligt? Efter sju år med de flesta, ännu längre eller kortare med andra i klassen är man någonstans lite trött på allt. Man tar alla för givet och det händer aldrig något nytt. Man har sin roll och den går inte att byta. Nu får man en chans att börja om och dessutom kanske ambitionen ligger lite högre på gymnasiet, speciellt om man väljer t ex naturprogrammet, vilket ju bara är positivt. Man kan bli någon helt annan, som man inte haft chans att vara innan och allt känns så mycket mer seriöst och spännande. Men kan fortfarande inte släppa det stora beslut som vilar på mina axlar (och alla andras i min ålder, för den delen).
Dock finns det några som förmodligen kommer välja andra vägar än jag och som jag uppriktigt sagt kommer sakna. Det är sorgligt att ha känt någon i drygt halva livet och sedan är det bara hejdå. I en ideal värld skulle vänskapen bestå, men så blir det förmodligen inte. Om man har valt olika riktningar i livet blir det nog tyvärr svårt att hålla fast och tillslut kommer det nog inte ens kännas viktigt. Man hittar ett nytt liv med likasinnade, men det är egentligen riktigt sorgligt. Det är förmodligen den längsta vänskapen man haft. Hela grundskolan har man kanske haft samma vänner och nu (alltså, 2017 för min del) kommer den försvinna. Bara sådär. Nästa vänskap kanske består i tre år och sedan ska man vidare igen. Därför är det riktigt sorgligt att förlora en vänskap som funnits så länge. Det kommer nog aldrig finnas lika stark vänskap som funnits så länge.
Därför ska jag nu ta vara på den sista tiden i min klass. Och när det känns som motigast och jag bara är så trött på alla, ska jag tänka att det bara är ett och ett halvt år kvar, och sedan är det över. Vilket innebär att jag kan hålla ut i klassen, även med dem som irriterat en så hemskt från första början, och även ta vara på den sista tiden och inte bara tänka på allt negativt. Dessutom har jag faktiskt en termin kvar och sedan kan jag börja tänka mer på gymnasiet. Just nu kan jag vara barn, åtminstone en liten stund till.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Hej, vad kul att du vill kommentera mitt inlägg! Notera dock att frågor om litterära analyser eller andra skolarbeten enbart besvaras via Swish. Mejla lexie.tusensidor@gmail.com för Swishnummer :)