torsdag 31 december 2015

The Hunger Games-vecka

Hejdå 2015! Snart... Och hej till 2016!

Nu börjar snart ett nytt år och för att fira in det ordentligt planerar jag nu en total The Hunger Games-vecka för att inviga det nya året. Planen är att jag från och med imorgon (1 januari) fram till 8 januari ska skriva ett Hungerspelen-relaterat inlägg varje dag. Det kommer bli alltifrån citat, videos, tankar och annat nördigt och förhoppningsvis intressant.

Jag tänker redan nu varna er för att undvika inläggen som heter "THG: ....." om ni inte vill bli spoilade. Det är stor risk för spoilers från alla filmer och böcker, så undvik att läsa dem om du inte har läst/sett serien och inte vill bli spoilad. Nu har jag varnat er.


tisdag 22 december 2015

Bloggpaus tom 31 december

Ni behöver inte vara oroliga, vi pratar inte om någon lång tid. Från och med idag, 22 december, fram till förmodligen 31 kommer jag ta en paus från bloggen, ungefär en vecka alltså. (Skrev tydligen inte månaden i slutet, men tyckte det var uppenbart att vi pratade om december, annars skulle jag nog inte vetat så exakt. Dessutom skrev jag ju att det var ungefär en vecka också.) Tom 31 december.

Jag vill ha tid till att vara med familjen nu när det är jul, och jag tror att alla andra också har ganska fullt upp, så varför ska jag då stressa med att skriva för att ingen ska ha tid att läsa det. Nej, det känns bara onödigt. Så då passar jag på att ta en liten paus från och med nu.

Vi hörs därmed en sista gång 2015 om ett tag och sedan hörs vi med nya tag nästa år. Jag har dessutom planerat in en lite rolig grej att börja året med. Jag tycker i alla falla att den är rolig, den var åtminstone rolig att göra. Får se om ni håller med, men hörs först den 31 december.

Ha en god jul och ett trevligt lov så länge!


söndag 20 december 2015

"Jag och Earl och tjejen som dör"

Av Jesse Andrews

Förlag: B. Wahlströms
Utgivningsår: 2012 (Engelska) 2015 (Svenska)
Antal sidor (Med eventuellt efterord/tack): 281 st
Åldersgrupp (Enligt mig): 13-18
Serie: -
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: Me and Earl and the dying girl
Annat: 

Handling: Greg Gaines har kommit på det ultimata sättet att överleva High School. Genom att inte riktigt vara vän med någon, utan vara lite vänskaplig med alla grupper, kommer han ha makt och inte riskera att bli påhoppad av pundare och gothar eller meddragen i mattetävlingar och stämplas som nörd. Han håller sig på sin kant, gör inget väsen av sig under livets värsta tid. Men när Rachel drabbas av leukumi föreslår Gregs mamma att han ska bli vän med henne för att muntra upp henne. Greg har inget annat alternativ än att ge upp sina teorier och bli vän med Rachel. Vilket visar sig bli svårare och smärtsammare än han någonsin trott.

Omdöme: "Den roligaste boken om döden du kommer att läsa". Så stod det på baksidan. Nu vet jag inte riktigt om jag kan hålla med. Liksom Rachel - The movie, tycker jag inte att boken handlar så mycket om Rachel och döden. Det är mest Greg och hans problem, men jag kan hålla med om att jag skrattar mycket, även fast det är så sorgligt. Handlingen är väldigt annorlunda och intressant, på sättet den är upplagd.


Boken är skriven som en bok som Greg skriver om tiden med Rachel. Det är en annorlunda taktik för att skriva en bok. Det gör att allt blir så himla personligt och ofta roligt, för Greg är en rolig person. Uttryckssättet blir också mera ungdomligt och inte så himla sorgligt utan mer roligt. Det är bra, för annars skulle den här boken inte skilja sig så mycket i mängden, men nu gör den det. Språket är lättläst och roligt och skrivet som ett filmmanus i dialogerna, vilket är kul och unikt.

Boken har färgstarka karaktärer som alla är unika och utstickande och helt på sitt eget sätt. Det är krångliga relationer som både ger en skratt och nära tårar-upplevelser, vilket är unikt. Samtidigt är det väldigt lätt att relatera till många karaktärer. Hur de inser att de inte är så gudomlig som de vill, inte orkar kämpa osv. Det gör att allt känns ännu verkligare. Jag gillar också mycket hur alla relationer utvecklas och budskapet och det viktiga i boken som framförs på ett humoristiskt sätt.

För att sammanfatta: Med ett lättsamt språk och en en rolig stämning framförs en sorglig historia med ett viktigt budskap. Det blir på ett minnesvärt och unik sätt, vilket gör att den här boken sticker ut. Skrivsättet är annorlunda och uppfinningsrikt och på olika sätt gör författaren att det är lätt att relatera till allt, genom språk, karaktärer och situationer. Det gör att boken är enkel att läsa, trots den sorgliga och fina handlingen.

Betyg:



fredag 18 december 2015

Halli, hallå...

...jag måste bara snabbt kika in med årets ungefär bästa nyheter. Något så när åtminstone, när jag inte tänker efter. Hände säkert något ännu bättre, men, men... Tillbaka till de fantastiska nyheterna.

Är ni beredda?

SHADOWHUNTERS KOMMER VISAS PÅ NETFLIX!!!

Herregud, vad jag blev över att få reda på det. Här tog jag del av de fantastiska nyheterna. Shadohunters är alltså en tv-serie baserad på bokserien The Mortal Instruments som har premiär i USA 12 januari. Avsnitten kommer komma ut på Netflix en dag efter och jag kommer sitta som klistrad. Det ska bli så spännande och jag följer dessutom ingen annan serie och därför blir det ju roligt att göra det. Och att det är just den här serien också!

Tack och hej, hörs på söndag i en bokrecension av "Jag och Earl och Tjejen som Dör"!

torsdag 17 december 2015

Tiden går fort...

Idag fyller jag fjorton år. Då kom jag och tänka på hur snabbt tiden faktiskt har gått och nu går den ännu snabbare. Det känns som att jag nyss började mellanstadiet och idag om ett år har jag förhoppningsvis valt var jag ska söka till gymnasiet. Eller har man redan sökt då? Jag vet att man söker på betygen från höstterminen, men gör man det höstterminen eller är det i början av vårterminen? Måste erkänna att jag inte har alltför bra koll, men ändå. Ni förstår min poäng.

Jag har börjat tänka lite smått på det här med gymnasium, men det är riktigt svårt att välja, och dessutom förstår man inte någonting av alla olika kurser och program och poäng. Det är så komplicerat och otydligt, men jag antar att det ger sig och jag kommer nog få veta en del nästa år. Däremot börjar det kännas lite stressigt. Jag menar, jag kämpar verkligen för mina betyg och presterar så bra jag kan i skolan, men ändå vet jag inte vad jag vill. Vad jag vill gå på gymnasiet, jobba med. Inget vet jag. Jag har däremot några tankar, men inget jag verkligen direkt känner "oh-wow" för.

Det är ett så stort beslut som ska tas och det känns som om det kommer påverka hela min framtid. Jag kan inte förstå att jag snart måste ta det beslutet. Så nu börjar stressen och uppdrag "hitta mig själv". För jag tror att det värsta som finns är att välja fel, välja något man inte trivs med. Det förstör nog mycket av ens framtid. Därför tänker jag mest att jag ska välja vad jag tycker om, men det är som sagt inget jag verkligen brinner för. Jag vill inte heller välja något alldeles för inriktat som man bara kan få en inriktning av senare. Jag vill ha möjligheter, för tänk om man ändrar sig. Jobbet man drömde om kanske inte var rätt? Därför vill jag välja ett program som man har olika riktningar att gå vidare ifrån, beroende på vad man faktiskt vill.

Med gymnasiet kommer även ett helt nytt liv. På både gott och ont. Visst jag ska det bli väldigt spännande och roligt med något helt nytt. För helt ärligt? Efter sju år med de flesta, ännu längre eller kortare med andra i klassen är man någonstans lite trött på allt. Man tar alla för givet och det händer aldrig något nytt. Man har sin roll och den går inte att byta. Nu får man en chans att börja om och dessutom kanske ambitionen ligger lite högre på gymnasiet, speciellt om man väljer t ex naturprogrammet, vilket ju bara är positivt. Man kan bli någon helt annan, som man inte haft chans att vara innan och allt känns så mycket mer seriöst och spännande. Men kan fortfarande inte släppa det stora beslut som vilar på mina axlar (och alla andras i min ålder, för den delen).

Dock finns det några som förmodligen kommer välja andra vägar än jag och som jag uppriktigt sagt kommer sakna. Det är sorgligt att ha känt någon i drygt halva livet och sedan är det bara hejdå. I en ideal värld skulle vänskapen bestå, men så blir det förmodligen inte. Om man har valt olika riktningar i livet blir det nog tyvärr svårt att hålla fast och tillslut kommer det nog inte ens kännas viktigt. Man hittar ett nytt liv med likasinnade, men det är egentligen riktigt sorgligt. Det är förmodligen den längsta vänskapen man haft. Hela grundskolan har man kanske haft samma vänner och nu (alltså, 2017 för min del) kommer den försvinna. Bara sådär. Nästa vänskap kanske består i tre år och sedan ska man vidare igen. Därför är det riktigt sorgligt att förlora en vänskap som funnits så länge. Det kommer nog aldrig finnas lika stark vänskap som funnits så länge.

Därför ska jag nu ta vara på den sista tiden i min klass. Och när det känns som motigast och jag bara är så trött på alla, ska jag tänka att det bara är ett och ett halvt år kvar, och sedan är det över. Vilket innebär att jag kan hålla ut i klassen, även med dem som irriterat en så hemskt från första början, och även ta vara på den sista tiden och inte bara tänka på allt negativt. Dessutom har jag faktiskt en termin kvar och sedan kan jag börja tänka mer på gymnasiet. Just nu kan jag vara barn, åtminstone en liten stund till. 


tisdag 15 december 2015

"Cinder"

Av Marissa Meyer

Förlag: Mix Förlag
Utgivningsår: 2012 (Engelska & Svenska)
Antal sidor (Med eventuellt efterord/tack): 399 st
Åldersgrupp (Enligt mig): 12-16
Serie: Månkrönikan/The lunar chronicles, Del 1
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: Cinder
Andra delar i serien: Scarlet, Cress, Winther
Annat: 

Handling: Mekanikern Cinder var med om en hemsk olycka när hon var elva år och har därför blivit en cyborg, för att kunna räddas. Stora delar av hennes kropp är metall och hon kan inte gråta eller rodna. I Nya Beijing betraktas cyborgs som understående och icke-mänskliga och hon är utstött. Cinder bor med sin styvmor och två styvsystrar och behandlas dåligt. Samtidigt härjar pesten i staden och Cinder lever under hotet att bli offrad av sin styvmor, som inte vill annat än bli av med henne, till pestforskning. En dag kommer oväntat prinsen till Cinders stånd och vill ha hjälp med att laga en android. Det blir början på något som är så mycket större än någon kunnat ana. För vad är det som finns i androiden, som är så viktigt att någon annan velat åt det? Och vad är hemligheten bakom Cinders förflutna?


Askungen - inte sagan som du minns den, men en saga du aldrig glömmer! 
-Bokens baksida

Omdöme: Idén till boken är unik och igenkänningsfaktorn med Askungen är riktigt stor, vilket förvånar då den här boken utspelar sig i en framtid fylld med robotar, disciplin och inte mycket utrymme till kärlek. Änåd liknas historien delvis med Askungen och samtidigt är det en unik story som binds ihop på mest spännande och oväntade sätt. Eller ja, helt oväntat var kanske inte slutet. Däremot är det en intressant handling som får en direkt, just tack vare igenkänningen.


Jag tänkte inte så mycket på språket, mer än att det kändes väldigt "Cinder". Allvarligt, men ändå så där galet "tjejigt" då och då. Det är ett mysigt språk som är lätt att hänga med i. Det är spännande och skrivet på ett vanligt sätt. Inget originellt, men jag gillar de små citaten ifrån Askungen som börjar bokens delar. Det gör att man får ännu mer igenkänning och spänningen ökar.

Boken har riktigt fina karaktärer och styvmodern känns verkligen som styvmodern i Askungen. Skickligt gjort. Cinder gillar jag ganska mycket. Hon utvecklas mycket och det är alltid kul. Hon är nog lite sådär som jag skulle vilja vara. Hon är egentligen ganska blyg, men så klok och tillslut vågar hon faktiskt gå sin egen väg och visa sina tankar och känslor. Stark är hon, helt enkelt. Prins Kai, honom gillar jag också. Själva storyn med att Cinder oväntat blir vän med honom är också bra. Kai är så charmig och snäll och modig, men han är ändå lite mer "manipulerad" av världen de lever i. Cinder är fortfarande sig själv, medan han har påverkats av andra, vilket förstör honom lite.

För att sammanfatta: Med en unik idé som ger mysiga känslor från barndomen förmedlas ett viktigt budskap i en annorlunda framtidsvärld. Egentligen gillar jag inte fantasystilen så där mycket, men det här gillar jag faktiskt. Dessutom passar språket bra och karaktärerna är fina och även deras relationer. De liknar även mycket personerna i Askungen. Och slutet... Nu måste jag läsa vidare, och det kommer blir ett sant nöje. Jag överraskades mycket positivt av den här boken.

Betyg:



söndag 13 december 2015

Tredje advent

Natten går tunga fjät, runt gård och stuva... 

Lucia, idag och runt lunch kom jag och familjen hem från Gävle, dit vi åkte igår förmiddag, för att äta julbord tillsammans med farfar, som bor där. Det var en ganska mysig resa och det var något kallare där, men ingen snö. Tyvärr. Jag önskar bara att det ska vara snö på min födelsedag, den 17:e, men det kommer nog inte bli så. Det är verkligen konstigt och trist att nu i närmare mitten av december har vi ingen snö. Om 11 dagar är det julafton och idag är det tredje advent. Det är allt en konstig värld vi lever i...

Nu vet jag inte vad mer jag ska skriva. Det här är ett ganska konstigt inlägg, men det kändes ännu konstigare att inte skriva det, eftersom att jag har gjort ett inlägg för första och andra advent. Så om en vecka blir det ett till sådant här konstigt inlägg.

Tack så länge, så hörs vi med en bokrecension på tisdag, förhoppningsvis.

Uppdatering: Ungefär, precis, exakt när jag postade inlägget kom den första riktiga snön, som faktiskt stannat. Med den kom också lite kallare temperatur, sedan lite varmare, vilket resulterade i ett väglag halt som bara den. Det var inte vad jag önskade. Men, men. Man kan ju inte få allt. 

fredag 11 december 2015

Jag och Earl och tjejen som dör, film och annat...

Insåg idag att jag inte uppdaterat "Läser just nu" på jättelänge. Slarvigt av mig. I alla fall, nu är det uppdaterat och just nu läser jag Jag och Earl och tjejen som dör. Jag har inte kommit särskilt långt ännu, men jag måste säga att den är riktigt rolig än så länge. Hur man nu kan säga det efter titeln. Till mitt försvar står det faktiskt något i stil med "Den roligaste boken du kommer läsa om döden". Så, ja, än så länge stämmer det.

Det som är lite roligt är att jag idag såg att just den här boken har blivit film. Hur jag nu kunnat missa det. Nu har det blivit ännu mer aktuellt att läsa den här boken, så jag kan se filmen. Det är verkligen roligt att numera är det så himla många böcker som blir film och det är ju bra. Så behöver man inte sitta och prata om Tris och Katniss och alla utan att folk inte förstår någonting. Och så får ju även de som inte läser chansen att tänka om eller bara lära känna de fantastiska världarna som byggs upp.

Den här veckan sätts alla betyg och nästa veckan blir riktigt lugn. Det är vanliga lektioner måndag och tisdag och resten av veckan har vi elevens val. Skönt, men tiden har gått så himla fort trots att det varit så mycket. Det är en tid där i oktober när tiden står nästan still, men sedan kommer höstlovet och efter det rullar tiden på som bara den och det går så snabbt och plötsligt är en termin slut. Poff!


onsdag 9 december 2015

I have some great news...

Hej, hallå, nu är det mesta inför den här veckan i skolan klart, och så även för i princip hela terminen. (!) Som jag nämnt tidigare har jag inte så mycket tid för att varken blogga eller läsa, men nu blir det nog snart bättre. Idag tänkte jag däremot dela med mig av en riktigt rolig och spännande nyhet jag tagit del av:

"Det kommer förmodligen fler filmer i The Hunger Games"

Whohoooooooo....!!!

Så kände jag när jag tog del av nyheten idag, men redan för några månader sedan läste jag en artikel där regissören till de tre sista filmer berättade om serien och Mockingjay part 2. "This is the end, for no", var hans svar. Eller det var åtminstone innebörden av det hela, men han sa också att han såg över möjligheterna att göra fler filmer. Och nu verkar det ha blivit ännu mer aktuellt då jag sett det på två ställen idag!


Här kan du läsa en artikel om det hela. Det står bland annat att man tänker sig att det ska handla om tidigare hungerspel, som när t ex Haymitch, Finnick eller Johanna vann. Det kan nog bli riktigt intressant, men lite synd är det att Suzanne Collins inte skrivit någon novell eller liknande om det. Vad som däremot är lite synd är att flera av huvudkaraktärerna, som t ex Katniss, förmodligen inte kommer vara med. Risken finns ju att det inte blir riktigt rätt när det inte är Suzanne Collins böcker man filmatiserar. Det blir samtidigt kul att få ett lite nytt perspektiv på det hela och se hur världen faktiskt såg ut innan. Och det är ju samma värld, så det blir säkert bra om det nu blir så här.




tisdag 8 december 2015

"Francesca"

Av Melina Marchetta

Förlag: X Publishing

Utgivningsår: 2003 (Engelska) 2013 (Svenska)
Antal sidor (Med eventuellt efterord/tack): 274 st
Åldersgrupp (Enligt mig): 13+
Serie: -
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: Saving Francesca
Annat:

Handling: Francesca börjar i en ny klass, på en katolsk före detta pojkskola där jämlikhet stavas tjejtoalett och där minsta försök till humor belönas med kvarsittning. Francesca saknar sina gamla vänner och känner sig inte hemma vare sig i klassen eller med de udda karaktärer som precis som hon verkar ha blivit över. Samtidigt har hennes mamma fått ett sammanbrott och kan knappt ta sig ur sängen. Ansvaret för familjen läggs på Francescas axlar och hon har aldrig känt sig så ensam. Men kanske finns stödet där hon minst anar det.
-Bokens baksida

Omdöme: Det är böcker som Francesca som är anledning till att jag inte specificerar böckers genre i mina recensioner. För här finns det inte bara en genre. Det är sorg, kärlek, vänskap, humor, feminism... Listan kan göras lång och det är det jag gillar så starkt med Francesca. Handling är så bred och oförutsägbar. Jag blev verkligen överraskad av den här boken. Jag trodde inte dne skulle hålla måtten efter Jellicoe Road, men Francesca är precis lika bra skulle jag säga. Dock svårt att jämföra då det är så olika.

Det är ett enkelt men samtidigt fint språk. Det är kaxigt och "rakt på". Här finns inga oklarheter, allt står och det gillar jag. Det är skönt att inte alltid behöva tänka när man läser och på det planet låg Jellicoe Road. Det finns många roliga och fina situationer. Språket är så allsidigt, vilket är bra. Det får mig att skratta, nästan gråta och sitta fastlimmad vid boken och aldrig vilja sluta läsa.

Det är många, och alla helt olika och unika, karaktärer man får möta. Det borde bli förvirrande, men jag lyckas hålla koll på alla och de flesta fastnar jag hårt för. Jag förstod att det skulle bli kärlek, men det tog en stund innan jag var helt säker på vem det skulle bli med. När jag väl fick veta tyckte jag det var bra, men helt ärligt gillar jag alla karaktärerna lika mycket. De är så olika, vilket gör att de inte kan jämföras och då får alla plats. Ungefär så, ja. Jag tänker inte bestämma en favorit heller, men vänskapsrelationen mellan Francesca, Justine, Tara, Siobhan, Thomas och Jimmy är underbart vacker.

För att sammanfatta: Det är en fenomenal bok som skrivits och den är verkligen i klass med Jellicoe Road. Då förstå ni kanske att den är bra. Det är ett enkelt, men ändå så fantastiskt språk, som är rättframt och ärligt och stundtals hutlöst roligt. Alla karaktärer är så olika, men de passar så bra ihop. Vänskapen och kärleken är helt underbar och får mig att vilja gråta och skratta på samma gång.

Betyg: 


söndag 6 december 2015

Andra advent

Andra advent idag och lovet och slutet på året närmar sig. Solen går ner innan tre på eftermiddagarna och det är så kallt ibland och så varmt ibland. Idag var en typiskt varm dag, men någon gång i veckan frös jag så mycket, inomhus, att jag gick upp och åt frukost, klädde på mig och gick lade mig och läste för att bli varm.

Och blåsten just nu är ju helt förfärlig. Då befinner jag mig ändå i mellersta Sverige och har det inte varit några större faror, liksom i södra Sverige. Det är ändå lite smått obehagligt att veta att det faktiskt kan hända farliga saker...

Jag vet egentligen inte varför jag skriver det här inlägget. Har inget kul eller intressant att dela med mig av. Det blir lite mer utav en summering av senaste tiden, vi kör på det!

Nu är det sista riktiga skolveckan, vilket för min del innebär att allt ska vara klart inom de närmaste dagarna. Däribland en stor spanska- och en stor NO-uppgift, mina lovikkavantar på syslöjden och min egna låt på musiken. Som det inte går så bra med alls. Med den här information vill jag alltså förmedla att jag har varit lite off ett tag och ganska fortsätter vara det ett tag till. Sedan tar jag nya tag! Men redan nu har jag lite roliga idéer till blogginlägg och annat. Vi får se vad som händer. Den som lever får se, är det inte så.

Just det, glömde nästan. Det värsta med dagen; Vi glömde att tända adventsljusstaken i morse!

torsdag 3 december 2015

"Den ökända historien om Frankie Landau-Banks"

Av E. Lockhart

Förlag: Lavender Lit
Utgivningsår: 2008 (Engelska) 2015 (Svenska)
Antal sidor (Med eventuellt efterord/tack): 293 st
Åldersgrupp (Enligt mig): 12-16
Serie: -
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: The disreputable history of Frankie Landau-Banks
Annat: 

Handling: Frankie Landau-Banks har förändrats under sommarlovet. När hon till hösten kommer tillbaka till sin internatskola blir hon tillsammans med den populära Matthew Livingston. I Matthews sällskap får Frankie en ny social status och nya vänner, men hon träder också in i en värld full av hemligheter. Hon får nys om att Matthew är med i ett hemligt sällskap, ett sällskap där bara killar är välkomna. Frankie vägrar låta sig nedvärderas på grund av sitt kön. Hon vet att Matthew ljuger och undanhåller saker för henne. I tysthet börjar hon därför smida planer för att visa att hon är smartare än killarna.
-Bokens baksida

Omdöme: Det här är riktigt utstickande och rolig bok som var ett rent nöje att läsa. Man småler för det mesta och det är också en så himla smart bok. Att ens komma på tanken att skriva om det här är riktigt bra gjort. Sedan är det ju en så unik handling. Den är intressant för det här med hemliga sällskap och "panoptikon". Författaren har verkligen fångat intressanta perspektiv att se på saker och får in viktiga frågor på ett underhållande och finurligt sätt.


Det är ett språk som är lätt att hänga med i. Det är för det mesta bra flyt och korta kapitel gör att man vill fortsätta läsa. Det är roliga och intressanta beskrivningar om t ex panoptikon, som jag innan inte hade en aning om vad det var. Nu vet jag och det var riktigt intressant. Dessutom innehåller språket mycket tankar och smarthet, nästan lite "nördighet", vilket fångar intresset hos mig. Eehm..? Och det här med "Inbillade försummade positiv", var ju hur roligt som helst. Lockhart fortsätter på spåret "slutet först", men här är det bara bra. Intresset ökar och man börjar spekulera i vad som hänt.

Frankie då. Hon är ju störtskön och så äckligt smart och lömsk. Man både vill vara som hon och ändå inte, för ibland går det lite för långt. För det mesta är hon bara helt underbar och jag beundrar hennes idéer och djärvhet. Jag önskade ibland att jag kommit på allt och vågat göra det. Jag gillar att Frankie är en så genomstark kvinnlig karaktär som verkligen vågar gå sin egen väg. Att författaren får in lite feminism i henne är också riktigt bra.


För att sammanfatta: Det är underhållning på hög nivå, med en glimt av feminism i bakgrunden. Det är smart, lömskt och unikt, men något saknas ändå. Frankie är klippklar och jag både beundrar och fruktar henne för hennes mod, smarthet, lömskhet och allt annat som verkar rymmas i den starka personen. Språket är lagom vasst och... lagom. Det är inte speciellt, men det räcker för den här boken. 

Betyg: 

tisdag 1 december 2015

Månadssammanfattning: November 2015

Antal böcker: 5 st
"Lola and the boy next door" av Stephanie Perkins
"Djupa roav Lisa Bjärbo
"Revoltav Suzanne Collins
"Den ökända historien om Frankie Landau-Banks" av E. Lockhart
"Francesca" av Melina Marchetta

Kommentar: Ganska nöjd, men tanke på en stressig tid i skolan, men nu börjar det lugna ner sig. Och snart är 2015 slut. Jag hoppas hinna läsa en del nu i december, men det är mycket som händer nu och det är sista rushen i skolan i och med att betygen ska vara satta. Får se vad som händer! Många bra böcker var det i november... I,2,3 och var i princip lika bra.

Antal sidor: 1544 st


Bäst  - "Minst bra":

1. Lola and the boy next door av Stephanie Perkins
2. Francesca av Melina Marchetta
3. Revolt av Suzanne Collins
4. Den ökända historien om Frankie Landau-Banks av E. Lockhart
5. Djupa ro av Lisa Bjärbo

Mest...
Överraskande: Francesca, Den ökända historien om Frankie Landau-Banks
Sorglig: Djupa ro
Spännande: Revolt

Favorit...
Karaktär(er): Katniss, Peeta - Revolt,  Francesca, Will - Francesca,  Cricket - Lola and the boy next door
Titel: Revolt
Citat: I don't know where to start...

Revolt: 
"Fire is catching and if we burn! You burn with us!"
"You love me? Real or not real." "Real"
"There are much worse games to play"
"And that, my friends, is how a revolution dies"

Finns såklart ännu fler, men det här var ett litet urval av några som inte är alltför lika. Det finns många fina citat i de andra böckerna också, men inget som fastnade så totalt som de här. 

Annat: Jag har sett sista delen i The Hunger Games! *Snyft*

söndag 29 november 2015

Första advent

"När första ljuset brinner, står julens dörr på glänt och alla människor glädjas att fira få advent."

Hur många gånger har man inte hört den här fina adventsdikten? Hur många gånger har man inte sagt den och mumlat lite i slutet, bara för att man inte vetat hur den egentligen går? Well, now we know. Fast det verkar finnas lite olika varianter...

Idag är det första advent - Vilket skämt. (Jag ville egentligen inte skriva det där töntiga rimmet, men jag ville få fram min poäng som följer. Jag hittade inga bra synonymer till "skämt".) Ja, wow! Vilken adventskänsla man får av det väder den här dagen har erbjudit. Jag vet inte hur det ser ut i resten av landet, men här i Stor-Stockholm är det regn och rusk och... enligt mina källor halvkyligt. Måste erkänna att jag faktiskt inte varit ute någonting idag. Det närmsta jag kom den friska luften var när jag satt i hallen och min lillasyster öppnade dörren och inte stängde den...

Dagen till ära har inte inneburit något mer intressant än pluggande. Egentligen hade jag inte så mycket att plugga till, men vi ska skriva egna låtar på musiken. Det har gått sådär, det är svårt. Melodin är väl färdig, men att sitta och skriva en text i oljudet i skolan är otänkbart. Och nu är det inte mycket tid kvar. Så jag tänkte att jag skulle passa på när jag var ensam hemma. En och en halv timmes arbete resulterade i fyra/fem påbörjade texter som jag raskt raderade och lite panik. Jag får väl säga att jag skrev en låt med teckenspråk när jag skickar min ljudinspelning till läraren...

Sedan läste jag lite i Francesca av Melina Marchetta, som är riktigt bra. Därefter kollade jag runt i alla skolkataloger, räknade hur många gånger jag stått upp på klassfotot (2/9 gånger (och 2 kataloger är borta, än finns hopp)), försökte utreda vissa personers mystiska försvinnanden och kollade hur många olika stavningsvarianter som finns på vissa personers namn. 


fredag 27 november 2015

Filmrecension: "Mockingjay part two"

Jag var och såg den avslutande delen i The hunger games förra torsdagen. Det har varit mycket i skolan så den här recensionen fick vänta lite. Jag ville även recensera klart hela serien innan jag avslutade allt. Och nu är vi alltså här. It's all over. Min bokrecension på boken finner ni förresten här. Där skrev jag mer om handling och karaktärer, medan här skriver jag mer som en jämförelse med boken och lite mer om filmen i sig. Och i samma länk hittar ni också filmrecensioner och övriga bokrecensioner. Där kan ni läsa mer om mina åsikter om filmserien i allmänhet. 

Till att börja med. Varför all negativ kritik? För hur mycket dåligt har man inte hört: "För lite känslor, bara en massa krig, inget som berör, inget händer". Jag har svaret. Boken är precis så. Eller nja, inte precis, men ungefär så. Det är inte direkt någon spirande kärlek vilket jag verkligen saknar. Jag blev verkligen besviken när jag läste om boken, för jag mindes den som så mycket mer. Men, men. Det är fortfarande en underbar bok. Nu tillbaka till filmen, som jag tycker får orättvis kritik av de som inte läst boken. Har man läst vet man att boken är just som filmen. Det är trasiga människor och allt är mörkt och förfärligt. Ungefär så ja. 

Så filmen är enligt mig riktigt lyckad. I princip allt är med från boken, vilket ju är kul och bra. Något som däremot inte är med så mycket som i boken är alla sjukhusbesök som bara gör en ännu mer deprimerad. Det saknar jag faktiskt inte alls. Det är så mycket sorg och förfäran över allt ändå, ett armband med texten "Mentalt desorienterad" är inte nödvändigt. Liksom i boken berörs man inte av någon slags kärlek särskilt mycket. Det beror inte på dåligt skådespel, utan det är bara brist på varan, vilket är synd. Men skyll inte på filmen, eller något annat, för den delen. Det är själva grejen att allt bara är mörker och sorg. Det är viktigt att belysa det också.

Man har lyckats att få med mycket från boken och många citat är med vilket är riktigt kul och det gör att man verkligen känner igen sig från boken. Ofta blir det som en helt annan historia när man ser filmatiseringen av en bok, men inte här. Däremot kan det diskuteras hur bra andra halvan av boken gör sig som film. Det är några riktigt världsomvälvande händelser. Det är mest krig, sorg och död, död, död. Och lite kärlek och lycka. Delvis kändes det som att det var så lite som hände i filmen och ändå var den så lång. Vissa händelser och fina citat saknade jag, som faktiskt gav en mer förståelse kring allt som händer.

Måste ju bara påpeka hur vacker filmmusiken är. Det är så snyggt komponerat och allt ger verkligen en mäktig känsla. Musiken passar verkligen in till händelserna. Det är den här mäktiga upptrappningen, lite sorgliga toner när man mest vill gråta och sedan kommer det lite lycka och musiken blir plötsligt ljus och man torkar tårarna och sedan är man tillbaka vid sorgen igen. Men så vackert och snyggt gjort! Om ni inte redan lyssnat; Lyssna definitivt på "Primrose" och "There are worse games to play/Deep in the meadow".

Liksom i förgående filmer är miljöer och allt trovärdigt uppbyggt. Det är den rätta känslan över allt. Det är så högteknologiskt och rent i staden, men ändå är det så... obehagligt. Det är precis den känslan som förmedlas till mig när jag läser boken och ser filmen. Slutet har man lyckats riktigt bra med. Trots att Philip Seymour Hoffman (Plutarch Heavensbee) inte var med på grund av hans tragiska bortgång, kändes slutet inte "fel". Man lyckades lösa situationen bra och det var trovärdigt med brevet som ersatte den scen där Plutarch skulle varit med.

tisdag 24 november 2015

"Djupa ro"

Av Lisa Bjärbo

Förlag: Rabén & SjögrenUtgivningsår: 2015 
Antal sidor (Med eventuellt efterord/tack): 266 st 
Åldersgrupp (Enligt mig): 13-17
Serie: -
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: Djupa ro
Annat: 

Handling:
Jonathan är död.
Dom hittade honom igår.
Vi måste åka hem.
Det blir aldrig normalt.

I det lilla småländska samhället Ingelstad hittas nittonåriga Jonathan död. Det är mitt i sommaren, och hans kropp ligger livlös vid Djupa Ro. När beskedet når de närmsta fyra vännerna återvänder de en efter en till sin barndomsort, och samlas igen för första gången på nästan ett år. På pappret är det för att gå på begravningen. Men egentligen handlar det nog minst lika mycket om att överleva.
-Bokens baksida

Omdöme: Det här är en så hemskt sorglig, men ack så vacker, bok. Det är en intressant, men inte unik, handling. Det är många tankar och känslor som får en att tänka till. Kunde man ha stoppat det som hände? etc Och det här med att inte veta varför och de förbjudna och hemska tankarna som kommer. Det är en intressant roman med fokus på att hålla ihop, överleva och alla tankar och känslor. Resultatet blir riktigt bra. 

Det är ett lättsamt språk. Det är rakt på sak och aldrig några tveksamheter. Det är ett ungdomlig språk och jag tycker det passar bra för det känns äkta och gör att man orkar vidare utan att bryta ihop. För det är sorgligt trots ett lättsamt språk. Det går inte att undkomma, men den hemska sorgen minskas skickligt sätt. Det är korta kapitel och det går därför snabbt att läsa. Jag gillar Davids berättarröst. Han har många fina tankar och det är intressant att följa hans relationer till vännerna och hur han reagerar här:

"Nu är hans plats tom. Det är en plötslig insikt som kommer från ingenstans, och jag vill tvinga Ludde och Paula att flytta närmare varandra för att slippa se ytan mellan dem, men jag gör det inte, för vem gör sånt? 

Vi har lämnat en plats åt Jonathan av gammal vana. 
Nu gapar den mot mig som ett hål, och jag fastnar med blicken på den och kommer inte loss."
Sid. 21-22

Saker som inte borde ha någon betydelse får plötsligt en stor betydelse och det är så hemskt sorgligt, men också vackert någonstans. 

Alla karaktärer är så olika och de har alla olika sätt att hantera sorgen på vilket är intressant. (Gud vad jag använder ordet intressant mycket. Borde hitta några synonymer). Jag gillar också att de förstår innebörden av att ha varandra och börjar tänka på framtiden. Något som ofta glöms bort, med all rätt. Att det kommer fram olika saker som de inte berättat för varandra är också intre... bra. De har alla haft olika syn på Jonathan och visar nya sidor efter vad som hänt. Det är lärorikt och tänkvärt. 

Boken utspelar sig i riktigt mysiga miljöer med den här "alla känner alla-känslan". Att man får en inblick i det också med hur det är så lätt att få en identitet som "Han-som-kände-killen-som-drunknade. För det finns självklart både positiva och negativa saker. Ibland var det svårt att förstå huruvida vännerna bråkade eller om det bara var på skoj. Alla känner varandra så bra och kunde lika gärna ha skojat än varit arga på riktigt, men det var ibland svårt att förstå utifrån. 

För att sammanfatta: Med ett rättframt och ärligt språk minimeras smärtan något, men bedrövelsen finns ändå där i bakgrunden och lurar. Det är trovärdiga och ärliga karaktärer och de har en så fin och stark vänskap. Det är väldigt fina skildringar av hur det är när något hemskt händer och det är verkliga tankar som berör. Helt klart en riktigt bra bok som jag gillar.

Betyg: 


söndag 22 november 2015

"Revolt"

Av Suzanne Collins

Förlag: Bonnier Carlsen
Utgivningsår: 2010 (Engelska) 2012 (Svenska)
Antal sidor (Med eventuellt efterord/tack: 336 st
Åldersgrupp (Enligt mig): 11+
Serie: Hungerspelen, Del 3
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: Mockingjay
Andra delar i serien: Hungerspelen,  Fatta eld, Filmer: The Hunger gamesCatching fire, Mockingjay part 1 & part 2 
Annat: 

Obs! Recensionen innehåller spoilers från tidigare delar 

Handling: Katniss har överlevt Hungerspelen två gånger. Men hon är fortfarande inte i säkerhet. En revolution börjar ta form. Och det verkar som om alla är delaktiga i planeringen - alla utom Katniss. Ändå måste hon spela den viktigaste rollen i den slutgiltiga striden. Katniss måste bli deras Härmskrika, symbolen för revolten, oavsett vad det kommer att kosta henne.

Omdöme: Besvikelse. Sedan sorg, tomhet, för nu är det verkligen över. Jag läste Revolt för ca 3 år sedan och bestämde mig nu för att läsa om den. Jag mindes den verkligen inte som så mörk och fylld med sorg. Lite mer kärlek trodde jag att det var. Det är faktiskt mer kärlek och känslor i de två tidigare böckerna och då är ju det mesta bara ett skådespel. Collins ska ändå ha cred för att hon lyckas bygga upp en trovärdig historia med ett så totalt mörker utan att tråka ut mig. För det är spännande och intressant, men lite mer glädje hade inte varit dumt.


Som vanligt är språket bra när Collins skriver. Det är rått och kaxigt och samtidigt fint och humoristiskt. Även i språket finns den här dysterheten, hatet, hopplösheten och dekadensen. (Ett nytt ord jag lärt mig : / ) Det är vid många tillfällen man inte vet om man ska gråta eller skratta av bedrövelse. Som i citat längst ner. Det är ett tungt språk, men det finns också gånger då de lyses upp av hopp, humor och framgång.

Karaktärerna följer samma linje som resten av boken. De är trasiga, bedrövade, har förlorat så mycket och vet inte om det är värt att kämpa längre. Riktigt deprimerande, men någonstans finns det hopp och det är vad som gör att jag minns den här boken som så fin och hoppfull, tror jag. Det är riktigt synd om Katniss och hon har många intressanta, men jobbiga tankar. Som hur hon tänker på att så många dött på grund av henne och att hon inte förtjänar att vara lycklig. Och Peeta, jag gillar inte att (Spoiler) han aldrig blir riktigt sig själv igen. Jag saknar den ödmjuke killen som tog hand om Katniss, fast han finns delvis kvar. (Slut på spoiler). Jag tycker inte heller att det är bra att så många dör. Fast Suzanne Collins hade lite mer förnuft än Veronica Roth gällande dödsfallen...

Det är väldigt mycket sjukhus i den här boken. Katniss och andra åker in och ut från sjukhuset. Hon vandrar runt och bryr sig inte om någonting och har blivit diagnostiserad med "Mentalt desorienterad" flera gånger. Tillslut blir det lite för mycket hopplöshet och sjukdom. Och slutet gillar jag, när (Spoiler) Katniss inser att Snow har rätt om Coin och man förstår hur mycket han beundrar henne. Och Katniss väljer rätt kille! (Slut på spoiler)

För att sammanfatta: Känslorna hamnar i skymundan för hopplösheten, hatet, sorgen och mörkret. Det är mörker och sorg överallt. Handlingen, språket, karaktärerna. Men jag gillar ändå hur Collins får fram den punkten på ett inte alltför smärtsamt. Däremot hade lite mer av varan kärlek gjort den här boken ännu mer fulländad. Det är faktiskt mer kärlek i de andra böckerna och då är det inte helt äkta ens. Fast jag förstår hela tanken med alla trasiga människor, det är unikt och intressant.

Betyg:


"Ibland kommer doktor Aurelius på besök. Jag tycker om honom för han säger inte dumma saker som att jag kan känna mig fullständigt trygg eller att han vet att jag inte förstår det nu, men att jag en vacker dag kommer bli lycklig igen. Han säger inte ens att det är påväg att bli bättre i Panem nu. Han frågar bara om jag känner för att prata och när jag inte svarar så somnar han i sin stol. Jag tror faktiskt att han kommer på besök för att han behöver en tupplur. Arrangemanget fungerar för oss båda."
Sid. 302

I den här recensionen försökte jag fokusera mest på den här boken, men jag har mycket mer angående serien jag vill skriva om, så håll utkik!


fredag 20 november 2015

Filmrecension: "Catching fire"

Nu var det ju ett tag sedan jag skrev att jag hade sett om de tre första filmerna i Hungerspelen. Och ett tag sedan jag sa att jag skulle recensera första och andra filmen. Vilket jag klarade till 50%, för jag recenserade faktiskt "The Hunger games". Nu har jag även hunnit se om de två första filmerna och jag äntligen ta tag i en recension av andra delen. Här är förresten min bokrecension och VARNING för SPOILERS om du inte läst/sett första delen. Då råder jag dig att hoppa bort från det här inlägget innan du råkar läsa någon spoiler. (Tro mig, det är lätt hänt, när man är nyfiken...)


Det är något med just Catching fire som gör att den passar riktigt bra som film. Det är mycket action, med handlar också mycket om taktik, tala till folket, vänskap, kärlek mm. Det är en mycket bredare handling än första boken och filmen och det gör att det blir inte för inrutat på samma sak. Istället blir det ett riktigt bra flyt i den här filmen som gör att den överträffar första filmen. Det är många intressanta vändningar och andra situationer som gör att man fastnar i handlingen och överrumplas många gånger.

Miljöerna och allt är riktigt bra gjort. Huvudstaden, distrikten, studion och träningscentret till Hungerspelen. Miljöerna och alla specialeffekter känns verkligen äkta. Alla kläder är också så himla bra gjorda. Skådespelarna är riktigt bra de med. Jag vet ingen som jag inte gillar. Alla spelar trovärdigt och passar för sina roller. Relationen mellan Katniss och Haymitch växer sig starkare här och att man får fram det gillar jag. Att man också får fram den svårtydiga relationen med Peeta och Katniss utan att det känns tjatigt är också riktigt bra.

Det här är en väldigt känsloladdad bok och det är en anledning till att den blir så bra som film. Det är kärlek, vänskap, sorg och ilska och på något mystiskt sätt binds alla de här känslorna ihop på ett bra sätt. Jag älskar all kärlek och vänskap som finns med och jag gråter överallt, även i de lyckliga stunderna... Trots att jag vet vad som ska hända lyckas den här filmen överraska mig flera gånger om. Det är mycket som handlar om taktik i den här serien och i del 2 är det mer än i första. I alla filmerna har man scener från Snows, spelledarna och distriktens perspektiv. I böckerna får man ingen inblick därifrån och därför är det kul att man fått med det i filmerna. Det gör att man får ett större perspektiv på allt och det politiska blir ännu större och intressantare. 

Det finns inte mycket från boken jag saknar i filmen. Man har lyckats få med nästan allt som känns viktigt, men det finns några speciella saker jag saknar. (Spoiler) I början visar Plutarch Heavensbee en klocka för Katniss för att ge ledtrådar om arenan. Under spelen skickar Haymitch och revolutionärerna bröd enligt ett speciellt mönster för att genom kod visa när de ska rädda spelarna. Det här saknar jag, för det visar taktik ännu mer och det var spännande att läsa om det och när man förstod vad det betydde. Det tog boken till ännu en ny nivå och därför saknar jag det i filmen. (Slut på spoiler)

Den här filmen håller helt klart måtten och överträffar första filmen med bravur. Miljöer, kostymer och effekter är alla trovärdiga. Det märks att man har prioriterat det. Skådespelarna är superbra och alla känslor kommer fram bra. Det är inte mycket som saknas i filmen, förutom det här vanliga med tankar och känslor. 

torsdag 19 november 2015

Jaha, då var det över.

Tills vidare. Jag har inte gett upp hoppet om en novell, film eller något annat än. Oj, märker nu att jag
inte ens skrivit vad jag pratar om. Tänkte att ni kanske la ihop ett och två. Premiärdatum för Mockingjay part two igår och bilden. Ja, jag pratar alltså om Hungerspelen som nu är helt slut.

Tre år senare och på mindre än tre timmar har allt bara tagit slut. 2012 läste jag första boken och blev förälskad. Sedan läste jag de andra böckerna också och såg därefter filmen. När andra filmen hade premiär såg jag den också. Förra året var jag på premiären mitt i natten av Mockingjay part one. Därefter försvann Hungerspelen i mängden och Divergent hamnade högst på listan. Jag hade tydligen tröttnat på serien. 

Nu i höst läste vi första boken i serien i skolan och jag blev arg på mig själv för att jag fått för mig att jag hade tröttnat på serien. Jag blev mer förälskad än någonsin och såg om filmerna. Därefter fortsatte jag "Operation omläsning". Sedan såg jag om de två första igen och den första igen. Och idag har jag sett den avslutande filmen på den nya Filmstaden Scandinavia i Solna. Och innan det läste jag också ut Revolt

Så nu är det faktiskt helt över. Åtminstone med överraskningar, men jag kan lova att jag kommer läsa om böckerna minst en gång i livet och se om filmerna minst tre gånger. Så helt över är det faktiskt inte. Och jag läste dessutom någonstans att filmskaparna ser över möjligheterna att göra en till film och det är vad jag håller fast i just nu. Om bara Suzanne Collins kunde skriva en novell eller något...

Jag kommer antagligen recensera Catching fire (som jag inte hunnit med än...) imorgon och därefter Revolt. Och sedan blir det en recension på den här filmen. Men jag kan redan nu säga att det var en fantastisk upplevelse. Jag blev riktigt imponerad av filmen.

Efteråt stannade jag kvar i säkert 5 minuter. Det låter kort, men det var långt i en tom salong med folk som väntade utanför på att få städa. Jag ville se om det stod något speciellt om Philip Seymour Hoffman, som spelade Plutarch Heavensbee, men tyvärr gick bort i början av 2014. Förövrigt tyckte jag man fick till det bra utan att ha med honom i slutet. Jag vet egentligen inte varför jag stannade, det skulle säkert inte stå något speciellare än "In memory of". Men ändå, kändes viktigt. Fast jag antar att det också var lite för att samla mig efter min gråtattack som jag stannade. Jag gick innan eftertexterna var slut och fick aldrig se något. 

tisdag 17 november 2015

"Lola and the boy next door"

Av Stephanie Perkins

Förlag: Usborne publishing
Utgivningsår: 2011
Antal sidor (Med eventuellt efterord/tack): 375 st
Åldersgrupp (Enligt mig): 12-17
Serie: Fristående, Del 2
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: Lola and the boy next door (sv. Lola och pojken i huset bredvid)
Andra delar i serien: Anna och den franska kyssen, Isla and the happily ever after
Annat: Läst på engelska.

Handling: Lola har nästan glömt allt som hände för två år sedan. Hon har numera ett lyckligt liv med en perfekt pojkvän och bästa vän. Men när flyttbilen rullar in vid grannhuset kommer minnena tillbaka. Hon hoppas in i det sista att hon ska ha tur igen, men sanningen är den värsta tänkbara. Cricket Bell, som sårade henne så, som hon lät sig förlora sig helt i, har flyttat tillbaka till grannhuset. Trots att Lola försöker att undvika honom möter hon honom för ofta och det verkar som att han kanske inte riktigt kunnat släppa henne heller. Fast varför bryr hon sig? Hon har ju den perfekta pojkvännen och hon är inte intresserad av Cricket. Eller?

Omdöme: Det är något med Stephanie Perkins böcker som gör att jag både älskar och nästan hatar dem. För gud vad irriterad man blir när inget händer. Man vet, och alla i boken vet, men ändå så besvaras kärleken inte förrän det bara är ett tiotal sidor kvar. Så sjukt! Redan från början förstår man hur de känner för varandra och ändå kan de inte erkänna det för sig själva och vara lite omtänksamma och ge lite mer gläjde till oss läsare. Fast det är ändå något fint över utvecklingen av kärleken. Riktigt vackert, faktiskt. Och det här med att inte våga släppa taget och erkänna för sig själv att personen inte är rätt. Bra budskap, liksom allt annat i boken.

Det här är den första normaltjocka boken jag läst på engelska och från början var jag rädd att jag skulle missa en massa detaljer, men så blev det inte. Det är ett enkelt språk som är lätt att hänga med i. Det är luftigt skrivet och det flyter på bra, samtidigt som språket är fyllt av känslor och tankar. Och då är handlingen inte heller den särskilt okomplicerad. Det är underhållande dialoger och beskrivningar och Lolas tankar lockar också ofta till skratt. Den här boken är ett varmt tips om du vill läsa något lagom utmanande på engelska.

Cricket är inte svår att gilla och det gör jag. Han har ett så stort hjärta och han är så hjälplöst förälskad i Ni (som läst) vet vem att man både vill skratta och gråta. Lola är liksom Anna från tidigare bok lite svårare att älska, men hon är modig och vågar vara sig själv. Hon är ganska naiv och feg ibland, men det blir bättre och det är det som gör att jag säger att jag gillar henne efter att ha läst hela boken. Jag gillar Lola. Att St. Clair och Anna är med i boken är riktigt kul. De har förändrats så himla mycket och det är kul att läsa om dem från ett nytt perspektiv.

Jag måste bara säga att jag älskar Lola och Crickets relation någonstans där i mitten. När de är vänner och sitter och pratar mellan sina fönster. Det verkar så mysigt och bara att veta att man bara kan öppna fönstret och ha en vän på andra sidan. Allt om designande av kläder och konståkning är riktigt roligt och intressant att läsa om. Det är kul när man lär sig lite om olika saker när man läser.

För att sammanfatta: Det är en långsam utveckling till den besvarade kärleken, men när den kommer har man väntat länge och ändå så överträffas alla förväntningar. Så trots att det är lite irriterande att kärleken aldrig kommer blir det tillslut bra och därför älskar jag den här boken trots allt. Jag gillar språket som både är enkelt och utvecklat. Det är enkelt att läsa samtidigt som det är fint och ger många tankar. Cricket är super och så även Lola. Och St. Clair och Anna är tillbaka! :)

Betyg: 


(Ni som burkar läsa min blogg kanske vet att jag för ett tag sedan började försöka skriva kortare recensioner. Vet ni vad, vi glömmer det, va? Åtminstone för de böcker som har gjort sig förtjänta av mycket mer än bara 20 rader lovord.)

söndag 15 november 2015

Böcker att se fram emot nästa år

Tro det eller ej, men det är faktiskt inte alls långt kvar på år 2015. Och därmed inte alls långt kvar till år 2016 heller. Logiskt. Jag har hittat många intressanta böcker som kommer ut i början av nästa år. Bland annat kollade jag i Modernistas vårkatalog som ni hittar här.

De intressanta böcker jag hittade är de som följer:

Den ihåliga vålnaden av Jonathan Stroud
Det här är en underhållande och spännande serie om spökjägare. Det här är tredje delen och serien heter Lockwood och CO. Böckerna passar i alla åldrar och de är roligt skrivna och samtidigt väldigt spännande och det blandas också in lite deckare.

Ljug för mig av Becca Fitzpatrick
Jag har hört talas om författarens andra böcker, men aldrig läst dem. Det har känts som att de är lite för mycket romantik, men jag vet inte riktigt. Den här boken däremot lät riktigt bra; Romantik, mystik och en lite tragisk historia. Haha! Fast den låter riktigt bra.

Förlorade själars stad av Cassandra Clare
Del fem av sex i fantasyserien The mortal instruments. Jag har inte läst fyran än, men jag ser ändå fram emot den här boken. Kanske kan jag läsa den innan jag fyller 20? Det här är en riktigt bra serie och det är kul att den fått så mycket uppmärksamhet att den ska bli tv-serie i början av nästa år.

Glastronen av Sarah J. Maas
Jag har hört talas om den här boken på engelska, men kände att jag ville vänta tills den kommer på svenska. Vilket den snart gör. Det är en fantasyserie och detta är alltså första boken.

Rosensällskapet av Marie Lu
Del två i Marie Lus nya serie Den unga eliten. Jag gillar den inte som Legend, men någonstans fascineras jag mycket av det mörka och mystiska och hotfulla som finns där. Och det är riktigt utstickande karaktärer.

fredag 13 november 2015

"Den andre Will Grayson"

Av John Green & David Levithan

Förlag: Rabén & Sjögren
Utgivningsår: 2010 (Engelska) 2011 (Svenska)
Antal sidor (Med eventuellt efterord/tack): 316 st
Åldersgrupp (Enligt mig): 13-16
Serie: -
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: Will Grayson, Will Grayson
Annat: 

Handling: Will Grayson har två regler för att överleva vardagen och slippa bli sårad: 1. Håll käften. 2. Inte bry sig. Hans ända vän är den enorma bekymmerslösa homosexuella Tiny Cooper som har en ny pojkvän minst en gång i veckan. Trots sina regler blir Will medlem i "Homo-Hetero-Alliansen" med tre (nu fyra) medlemmar varav en är Tiny, vilket tillslut gör att Wills liv vänds upp och ner totalt.

Den andre Will Grayson funderar på att antingen ta livet av sig eller alla andra. Det enda som hindrar honom är Isaac, kärleken på nätet som förstår Will som ingen annan. Och Maura, den enda i skolan som delar hans tankar och skickar uppmuntrande lappar och frågar om de ska skolka.

Efter ett avslöjat falskleg och en misslyckad dejt träffas Will Grayson och Will Grayson i en helt osannolik del av Chicago. Det blir början på två nya liv som knyts ihop på det mest osannolika sättet. Det leder till starkaste kärleken, sorgen och vänskapen och killarnas liv har förändrats för alltid. Om Will Grayson bara hade följt reglerna och den andre Will Grayson inte hade tillåtit sig känna lycka.

Omdöme: Den här boken föll mig inte riktigt i smaken, trots att jag någonstans av en oförklarlig anledning försökte övertyga mig själv om att jag älskade boken. Men så är inte fallet. Den är alldeles för brutal och rå. Handlingen lät riktigt intressant, men det blev inte så bra som jag önskade. Det finns mycket humor, men den är för rå och blir bara konstig och riktar in sig på för brutala saker. Kanske passar bokens stil äldre och killar bättre? Och den flummiga kärlekshistorien som kom in passade inte alls. Det borde ha fokuserats mer på Will Graysonarnas relation.

Språket är riktigt fascinerande och idén med att skriva varannat kapitel är riktigt bra. Författarna skriver väldigt olika, men trots det blir det ett riktigt bra resultat och det känns mest naturligt med språket som förändras. Båda författarna skriver underhållande och man lär känna Will Graysonarna bra när de skriver om en var. Jag gillade inte riktigt att det i Levithans del bara var små bokstäver. Det blev svårt att läsa ibland, men förklaringen jag läste här var bra! Där står det också annat kul om boken.

Bokens karaktärer är ganska udda och gör mig både glad och ledsen. Tiny Cooper är solklar och jag blir nästan avundsjuk på hur han kan vara så bekymmerslös och älska sig själv och alla andra så lätt. Och hur han bara förlorar sig själv i sin musikal. Han är en riktigt häftig karaktär. Will Grayson är också en kul en. Han är charmig och smart, men jag har svårt att tänka mig honom som en som håller käften och inte bryr sig. Den andre Will Grayson gillar jag inte lika mycket. Han gör mig sorgsen och är ganska trist. Men de gånger han är riktigt lycklig och tar tag i sitt liv beundrar jag honom för.

För att sammanfatta: Det finns något i den här boken som gör att jag vill ge den de finaste orden, men jag kan inte för det är inte så jag känner. Den här boken har en hård attityd med rå humor, vilket inte passar mig. Språket gillar jag annars och att författarna skriver varannat kapitel är intressant och positivt för boken. Jag gillar att alla karaktärer är så olika och Tiny Cooper är ju bara för underbar. Jag tror att det här är en sådan bok som man antingen älskar eller säger att den är "okej". Jag säger "okej".

Betyg: