lördag 26 augusti 2017

Harry Potter och Fenixorden

Recensionen kan innehålla spoilers från tidigare delar 

Harry Potter och Fenixorden, femte boken i J. K. Rowlings bästsäljande serie om trollkarlspojken som överlevde den mäktigaste och ondskefullaste trollkarlen av dem alla. Den omåttligt populära bokserien fortsätter efter 20 år att ta läsare världen över med storm. I den femte boken är stämningen förändrad. Det smått idylliska livet på Hogwarts är utbytt mot en ständig oro. Efter sitt fjärde skolår skickas Harry Potter som vanligt tillbaka till familjen Dursley, men i år är allt annorlunda. Han vet att Voldemort är tillbaka, men ingen verkar bry sig om den fara han är i.

Varken Ron eller Hermione har hört av sig, och Harry känner sig upprörd. Men så en dag möter han ett gäng dementorer mitt bland alla mugglare och när han använder magi för att bekämpa dem blir han tvingad till förhör hos Trolldomsministeriet. Men först sker en oväntad räddningsaktion av inga mindre än Fenixorden, som arbetar mot Voldemort. Väl tillbaka på skolan för Harry och hans vänner sin egen kamp mot Voldemort och trolldomsministeriet och det blir tydligt vem som är vän och vem som är fiende...

”Här har du” muttrade Moody och stack fram en liten pergamentbit mot Harrys kamouflerade hand samtidigt som han höll sin tända trollstavsspets intill den för att lysa upp skriften. "Läs det snabbt och lär dig det utantill."
   Harry tittade ner på lappen. Den tunna handstilen såg bekant ut. Där stod:
   Fenixordens högkvarter återfinnes på Grimmaldiplan nummer tolv i London.
s. 74

* * * 
Det är den del i serien med kortast titel, men seriens längsta bok. En bok på 1001 sidor ger onekligen vissa förväntningar, men faktum är att de många sidorna passerar ganska obemärkt, vilket är fantastiskt. Och bara känslan av att veta att när man kommit till sidan 500 har man lika mycket kvar, och inte bara tvåhundra sidor eller kanske ingenting alls! I det här fallet är den känslan underbar och ja, J. K. Rowling har därmed återigen lyckats trollbinda mig med sin magiska fantasyserie. 

Efter fyra recensioner där jag redan har rosat Rowlings Harry Potter känner jag att det räcker lite med det. Jag har pratat nog om ett underbart språk och den fantastiska värld som byggts upp kring Hogwarts och ett magiskt England, för den är så skickligt gjord. Något som utmärker den här boken är att den där idylliska stämningen som trots vissa smärre problem rått i de tidigare böckerna nu är borta. Böckerna känns inte längre lika gulliga, utan blir allt allvarligare och mer spännande.

Jag vet inte om det är bra eller dåligt. Jag nämnde det i min recension på boken innan, och där skrev jag just att det var tydligt att den bokens slut lite markerade en stor förändring i serien, och det är uppenbart att det är så nu. Jag tror dock att det var en fördel, för efter åtminstone tre genomrara böcker behövdes något nytt, och här får man det verkligen. Harry och hans vänner blir äldre och äldre och mognare och mognare och magin får en viktigare och viktigare roll, vilket jag verkligen älskar.

Jag gillar också alla nya relationer som växer fram. Det knyts inte längre bara band inom elevhemmen, utan även mellan dem, vilket är väldigt roligt. Man får lära känna en hel del nya personligheter och se nya underbara relationer inledas, vilket jag saknat i tidigare böcker. Den här boken blir liksom något av en nystart och ett nytt kapitel i serien, och det är spännande och intressant. 

Harry växer väldigt mycket som person i den här boken också. Jag måste dock säga att det är lite jobbigt att han är så tjurig och sur ganska ofta, men samtidigt känns det äkta. Allt är ju inte en dans på rosor, och hade det varit det hade jag nog blivit mer tveksam till serien. Fast det är ju lite trist att läsa om en person som ofta är tjurig... I slutet löser sig dock saken någorlunda och man får istället ta del av början på en historia om Harry Potter som är ännu större än "Pojken som överlevde", och den älskar jag! Klyschigt? Ja, lite grann. Men det är helt okej, för jag är så fast i den här världen.

Innan jag glömmer: Paddan (visst var det Harrys bästa beskrivning?), även känd som Dolores Umbridge. Usch! ALltså, hon är ju som gjord för att hatas, och det gör jag helt klart, vilket faktiskt är lite skönt. Efter att ha avskytt Snape i fyra böcker på grund av hur han beter sig mot Harry och de andra som inte tillhör Slytherin konkurreras han ut av en så förfärlig person att hon ju inte ens kan vara på riktigt. Fast det är hon ju inte?! Eeh... Nej, men hon känns ändå äkta och hennes roll är viktig, för den engagerar mig som läsare på ett nytt spännande sätt. 

Harry Potter och Fenixorden skiljer sig från de tidigare böckerna, men det är bara en fördel. J. K. Rowling visar återigen på proffsiga berättartekniker och ett skickligt författarskap, när hon tar berättelsen om sin magiska värld till en ny, mer allvarlig och spännande nivå. Jag fastnar återigen och märker knappt att mer än 1000 sidor flyger förbi, och lyckas man med det finns det inte mycket att klaga på. Jag är som vanligt efter att ha avslutat en av hennes böcker mycket imponerad, fascinerad och sugen på mer, mycket mer!

Betyg:
   

Författare: J. K. Rowling
Förlag: Tiden (numera Rabén & Sjögren)
Utgivningsår: 2004 (original: 2003) 
Antal sidor (Med eventuellt efterord/tack): 1001 st 
Åldersgrupp (Enligt mig): 10+
Serie: Harry Potter, Del 5
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: Harry Potter and the Order of the Phoenix
Annat: 

Länkar: 
Du hittar boken på Adlibris, Bokus och CDON

Boken i E-boksformat finns på Bokus

1 kommentar:

  1. Den här boken är den sämsta jag någonsin läst!

    SvaraRadera

Hej, vad kul att du vill kommentera mitt inlägg! Notera dock att frågor om litterära analyser eller andra skolarbeten enbart besvaras via Swish. Mejla lexie.tusensidor@gmail.com för Swishnummer :)