Timglaset

Timglaset är inledningen på Gena Showalters serie Everlife och Tenley Lockwood är huvudpersonen. Hon lever i en värld där livet kallas "förstalivet" och där döden inte alls är slutet, utan istället en nystart och början på eviglivet. Tenleys föräldrar har låtit spärra in henne på Prynne, ett sinnessjukhus där hon manipuleras och torteras för att ansluta sig till det rike hennes föräldrar vill.

Innan ens förstaliv är över ska man nämligen svära trohet till Troika eller Myriad. Två riken, två helt skilda öden. Men Tenley är sjutton år och inte redo att ta ett sådant livsavgörande beslut. Både Troika och Myriad vill vinna Tenley till sin sida och skickar åtskilliga personer för att få henne dit de vill och valet som ska vara Tenleys eget förändras till en kamp på liv och död. Känslor och hot gör valet svårare och svårare och samtidigt för Tenley en kamp mot tiden och döden för att välja rätt och i tid, så hon inte hamnar i De många slutens rike...

””Sloan morrar och vänder sig till mig. ”Du vet väl att din pojkvän inte var den enda som kunde muta vakterna att stänga av kamerorna? Om jag var du skulle jag börja sova med ena ögat öppet.”
   Hon vänder sig om för att gå, men jag griper tag om hennes arm och drar henne emot mig så att hennes ansikte kommer alldeles intill mitt. Sedan säger jag med låg röst: ”Om du smyger dig in i mitt rum kommer jag att filea dig som en fisk. Ingen kommer att bry sig om att du skriker på hjälp. Det vet du väl?”
   Du skriker, jag skriker, alla skriker. Ingen bryr sig. Det är en sinnessjukhusets inofficiella kampsång.
   Sloan sliter sig fri och går långsamt därifrån.
   Jag ler glädjelöst mot Bow. ”Välkommen till Prynne.””
s. 39

* * *

Jag vet inte riktigt vad jag ska säga. Showalter har en högst unik idé och att hon levererar är det ingen tvekan om, men samtidigt känns allt lite förhastat och slarvigt gjort. Jag känner aldrig att jag riktigt får grepp om saker och ting kring första- och eviglivet. Det ställer till det ganska mycket att aldrig riktigt veta om personer dör eller bara dör och återuppstår (?!), och det gör boken rörig. Lägg sedan in "skalen" och livsblod och andra högst overkliga och ologiska saker, och man är ganska borta. Det är som resultatet av att ett barn fick fria händer i att uppfinna en ny värld, men jag kan inte säga att det är helt galet ändå.

De första 100-200 sidorna behöver vi inte ens prata om. För de är förfärliga. Man slängs rätt in i handlingen och det kanske fungerar när den utspelar sig år 2017 i en skolkorridor, men inte när det år jag-vet-inte-ens-vad i någon fantasivärld. Jag fattar verkligen ingenting och det gör segt framåt innan man börjar förstå saker och ting. Inte ens nu känner jag att jag förstår allt... Och en boks inledning måste leverera. Högst en sjättedel av en bok får vara oklar och en transportsträcka. Därefter ska man bara glida framåt, och det går inte här. 

Det är inte språket det är fel på, utan det är förhoppningen om att på ett naturligt sätt introducera läsaren till en av de mest onaturliga världar jag stött på. Det är dömt att misslyckas! Samtidigt finns det ju inget värre än en inledning som ska vara lite sådär dolt informativ, men ändå blir jättetydligt informativ. Så Showalter hade en svår nöt att knäcka och valde nog trots allt rätt väg. En annan lösning hade ju varit att välja bort några av alla konstigheter. Fast då hade ju boken inte blivit lika speciell.

För speciell och unik är den. Var det Gena Showalters mål att göra avtryck och få alla bibliotekarier att ha svårt att bestämma etikett på bokryggen - då har hon lyckats. För det är varken ren fantasy, dystopi eller något annat. Det är en mycket intressant hybrid man har att göra med och kanske är det den den främsta anledningen till att jag fortsätter läsa. För det är något nytt, något intressant och spännande jag håller i min hand. Men tyvärr går det lite till överdrift. Det här med att dö och återuppstå får verkligen hjärnan att gå på högvarv när man försöker hänga med, och det blir lite för jobbigt. 

Och språket är det ju inget fel på. Det är tvärtom riktigt bra. Jag älskar att tid har lagts på att skriva små ordspråk från Troika respektive Myriad innan varje kapitel börjar. Det ger boken en lite mer "äkta" känsla och dessutom blir skillnaderna mellan rikena tydliga, vilket tillför mycket till handlingen. Jag älskar språket för dess kaxighet. Det är tack vare den härliga berättaren Tenley. Hon är en sådan frisk fläkt och har sådan attityd, vilket gör språket speciellt. Det är ett sådant drag och det är ganska brutalt och krystat egentligen, men det passar bra och är framförallt speciellt. 

På tal om speciellt: Tenley Lockwood, även refererad till som "Ten" då hon har någon form av extrem fascination för siffror. Hon räknar allt, verkligen allt. Visst, det blir lite overkligt när hon plötsligt berättar att hon vet hur många gånger någon petat sig i näsan, men samtidigt älskar jag det. Jag älskar Tenleys personlighet och hur Showalter lyckas få hennes räknenoja att gå ihop med den brutala, fräcka och tuffa bruden som, trots all tortyr, vägrar välja rike. Det är så unika kombinationer, men här blir de på något sätt... klockrena!

Och Tenley är en sådan förebild. Åtminstone ibland. Kanske rekommenderar man ingen att, trots tortyr, vägra vad som kan få slut på det. Det symboliserar dock så fint kämparanda och att aldrig ge upp för vad man själv tror på, vad än andra säger. Jag ser upp till Tenley och det är en sådan där sak som direkt får en bok att stiga i mina ögon. Så skickligt av författaren att skapa sådana karaktärer man vill vara som. 

De andra karaktärerna gillar jag också, liksom relationerna. Både Kilian, Archer och Sloan är okej, även om jag inte riktigt känner "wow". De är ganska så vanliga, men riktigt roliga i sin attityd de också. Deras relationer med varandra och Tenley är också så fina och de känns så äkta. De växer fram med sämsta förutsättningar, vilket gör dem ännå bättre och häftigare och mer trovärdiga. De känns visserligen lite tillgjorda ibland och är ganska förutsägbara, men alltså; när man inte ens vet om en person dog eller dog och återuppstod är det ju inget problem.

Sedan kan man ju diskutera hur förutsägbar boken är. Ganska tidigt förstår man på ett ungefär vad som kan hända, även om det även kommer många överraskningar. Men boken är också ganska tillgjord. För vem hade väl trott att Tokiga Lina eller vad hon nu kallades skulle bli en sådan tillgång. Lite för bra för att vara sant, kanske. Det blev lite för mycket taget ur luften och ungefär där kände jag att "Men nu får det väl vara nog, det här känns ju inte alls verkligt". Samtidigt är det ju ingen verklighetstrogen bok i övrigt, så kanske kan man ha överseende med det... 

Timglaset är en sådan där bok jag inte riktigt vet om jag älskar eller avskyr, och därför hamnar den någonstans där i mellan istället. Det är en väl genomtänkt och snyggt skriven bok. Språket är fantastiskt och Tenley som berättare är underbar med sin attityd och kaxighet. Inledningen är dock kastrofal och gör boken seg och svår. Det beror mycket på den extremt overkliga handlingen. Ingenting är logiskt och det gör det hela ganska rörigt, men läsupplevelsen blir sannerligen unik och därför lär det blir en bok jag minns och en serie jag läser vidare. 

Betyg: 
★ ★ ★ ☆ ☆ 

Författare: Gena Showalter

Förlag: HarperCollins Nordic

Utgivningsår: 2017 (original: 2016) 

Antal sidor (Med eventuellt efterord/tack): 657 st (Inbunden: 444 st)

Åldersgrupp (Enligt mig): 13+

Serie: Everlife, Del 1

Originalspråk: Engelska

Originaltitel: Firstlife

Andra delar i serien: Livsblod, 

Annat: Läst som E-bok

Länkar:

Du hittar boken på Adlibris, Bokus och CDON. 

Boken i E-boksformat finns på Adlibris och Bokus.