13 juni 2017

"Och varje morgon blir vägen hem längre och längre"

Av Fredrik Backman

Förlag: Forum
Utgivningsår: 2017
Antal sidor (Med eventuellt efterord/tack): 88 st 
Åldersgrupp (Enligt mig): 13+
Serie: -
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: Och varje morgon blir vägen hem längre och längre
Annat: 

Handling: Farfar och Noah sitter på en bänk och pratar. Under bänken växer hyacinter, just de blommor som farmor odlade i sin trädgård.

Farfar och Noah kan prata med varandra om allt. Om livets alla frågor, både de största och de minsta. Under samtalet med Noah kan farfar inte låta bli att minnas hur det var att förälska sig i farmor, och hur det var att förlora henne. Han kan fortfarande se henne framför sig och fruktar den dag då han inte längre kommer att minnas henne.

Farfar inser att den värld han känner håller på att förändras. Därför vill han stanna här på bänken med Noah, där doften av hyacinter fortsätter vara så stark. Men minnena blir allt svårare att fånga och farfar och Noah är nu tvungna att lära sig att göra det svåraste av allt: ta farväl.
-Handling från Bokus.se

Omdöme: Det finns faktiskt en lite rolig historia om hur den här boken kom till mig: Den kom en dag hem tillsammans med min mamma och hon berättade för mig att en arbetskamrat, som läst den, bett mig läsa den för att sedan recensera den. Sedan, efter att ha läst min recension, skulle hon läsa den igen. Jag är verkligen glad att jag fick låna den här boken, för det är en sådan där bok jag annars skulle missat helt, och det hade faktiskt varit synd.

Det är en av de kortaste böckerna jag läst på senare tid, och historien bakom hur den kom till är även den intressant. Det var inte alls tänkt att den skulle bli en bok från början, utan Fredrik Backman skrev bara om vad han kände och texten blev en novell på hans blogg, för att tillslut hamna här, inbunden och ute i bokhandlar. Jag tror faktiskt inte att jag läst någon novell, bortsett från i skolan, tidigare och därför var det väldigt intressant att göra det nu.

88 sidor är långt för att vara en novell, men kort för att vara en bok. Men jag kan säga så här - det här kan vara de 88 sidor jag läst med högst engagemang någonsin. Vetskapen om de få sidorna gör att det känns som att varje sida, varje mening, varje ord, är avgörande. Och att läsa noveller innebär ett speciellt sätt att läsa på. Man måste koncentrera sig och se allt och helst förstå allt som står mellan raderna också, så det är en utmanade bok att läsa.

Det är också därför jag rekommenderar den för äldre. För innehållet i sig passar alla, men för att få ut något av de 88 sidorna krävs det en viss erfarenhet och läsförståelse. Jag kände ibland att jag hade lite svårt att förstå och hänga med, men i slutet klarnade allt. Vägen dit var dock ganska svår. Novellgenren innebär ofta ett nästan hemlighetsfullt skrivsätt. "Säg allt med så få ord som möjligt" är en bra beskrivning av sättet Backman skriver på.

Men jag gillar det. För det är inte mer än 88 sidor att ta sig igenom, och att behålla fokus så länge är möjligt. I en längre bok hade det varit svårare, men den hade inte klassats som novell utan snarare som "svår bok". Det är det som är intressant med de novell-liknande böckerna. De kan vara svåra och märkliga, men de är korta och det ger en tid att hoppa fram och tillbaka och metodiskt röra sig genom handlingen, och det är det jag gillar.

Det är ett helt nytt sätt att läsa på, och just därför hade jag själv aldrig plockat upp den här boken. Men Fredrik Backman skriver inte bara svårt och hemlighetsfullt. Han skriver också simpelt. Det är en så enkel text, men ändå finns det mycket mer djupare in för den som vill, och det är det som jag fastnar för. Språket är också vackert. Backman gör fina skildringar som berör och ger boken eget liv, och lyckas ändå hålla sig på de dryga 90 sidorna. 

Det är en nästan surrealistisk bok. Den känns så overklig, men ändå så rätt och så äkta. Saker som stenarna under ankaret och "Noahnoah", för att farfadern tycker om Noahs namn dubbelt så mycket som alla andras, skulle fått mig att höja på ögonbrynen i vilken bok som helst, men här fungerar det. Det till och med passar riktigt bra och gör boken unik och intressant. Trots att den går emot vad jag tyckt förut gillar jag boken av någon anledning.

Något jag verkligen älskar är bilden av att farfadern och Noah är inuti farfaderns hjärna, som blir mindre och mindre ju längre tid som går. Och titeln är även den så himla smart. Jag kan verkligen se bilder framför mig och det är så lätt att relatera och känna och förstå vad Noah och hans farfar går igenom. Budskapet är fint och viktigt och jag älskar att det framförs med hjälp av dessa bilder och inte bara raka ord, för det är unikt och gör boken så speciell.

Och varje morgon blir vägen hem längre och längre är en bok unik i sitt slag och jag är glad att jag läste den. Boken är fantastisk i sin genre och jag älskar språket, som är hemlighetsfullt, enkelt och vackert. Budskapet är viktigt och Backman skildrar fint och försiktigt hjärnans sjukdomar och ger sitt budskap på ett unikt sätt. Absolut, det är en energikrävande, svår bok, men ge de 88 sidorna lite extra tid - jag lovar att det är värt det!

Betyg: 

   


4 kommentarer:

  1. Den låter väldigt fin! Har läst många bra recensioner om den. Borde nog försöka hinna läsa den i sommar, den är ju ganska kort så det hinner jag nog ��

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, den är verkligen fin och tänkvärd, och jag älskar det novell-lika konceptet. Så jag tycker verkligen du ska läsa den, och som du säger går det snabbt. På några timmar hinner man faktiskt ta in allt på djupet!

      Radera
  2. Hej Lexie, så träffsäkert du beskriver den lilla boken!! Jag tyckte mycket om den och ska läsa den igen!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej!

      Åh, vad roligt att du gillar min recension! Ja, visst är det en riktigt bra bok, och längden gör ju att den är lätt att läsa om, vilket är kul!

      //Lexie

      Radera

Hej! Kul att du vill kommentera på min blogg. Kommentera gärna om du har några boktips, bloggtips eller något helt annat på hjärtat! Alla kommentarer är lika roliga att få. Jag svarar på allt!
//Lexie