lördag 30 juli 2016

"Det oändliga havet"

Av Rick Yancey

Förlag: Rabén & Sjögren
Utgivningsår: 2014 (Engelska) 2015 (Svenska)
Antal sidor (Med eventuellt efterord/tack): 332 st
Åldersgrupp (Enligt mig): 12+
Serie: Den femte vågen, Del 2
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: The Infinite Sea
Andra delar i serien: Den femte vågen, Den sista stjärnan
Annat: Läst som pocket

Obs! Recensionen innehåller spoilers från tidigare delar 

Handling: Hur förgör man hela jordens befolkning? Man berövar människorna deras mänsklighet. I Den femte vågen kämpade Cassie för att hitta sin lillebror. Hon lyckades, men striden mot De andra är långt ifrån över. Cassie, Ben, Ringer och deras vänner måste fortsätta kämpa mot en osynlig fiende. Men en sak är säker: De andra kommer inte att ge upp förrän hela mänskligheten är utrotad.
-Handling från Bokus.se

Omdöme: Efter att ha läst ut "Det oändliga havet" satt jag länge och funderade på första boken. Vad såg jag där? Hur kunde jag älska den? Var den verkligen så olik den här boken? Jag hittar ingen annan rimlig förklaring till hur jag kunde älska första boken, när den här boken inte är särskilt bra alls. Den här bokens största problem är att det inte händer något. Det är mycket mentalt och psykologiskt, men det händer ingenting på riktigt, inget som för boken och serien framåt.

Jag förstår inte varför Rick Yancey har komplicerat saker och ting så. Han har lagt för mycket fokus på symboler. I första boken var det lagom mycket, och det gjorde den unik och nytänkande, men nu blir det för mycket. Helt ärligt - det är lite trist när man kommer till stadiet "jag orkar inte försöka förstå, så jag bara läser" redan i början. Hela boken är: "Hände det på riktigt? Var det bara något som återberättades?". Författaren ska dock ha cred för slutet. Där kände jag igen stilen från "Den femte vågen", men det räcker inte när resten av boken inte håller måttet.

Trots att det blev jobbigt att läsa i början är boken ändå snabbläst. Kanske beror på att jag inte gick in så mycket på djupet, utan bara flöt med... Det är ett bra, intressant och unikt språk, men sättet boken berättas på komplicerar. Man förstår inte om saker händer på riktigt, eller om de återberättas eller bara är inbillning, vilket skapar vissa problem. Det är även svårt med de olika berättarna, för det är aldrig givet vem som är berättarröst, utan det måste man lista ut.

Ringer är klart huvudpersonen i den här boken, vilket jag var väldigt tveksam till först. Jag gillar Cassie mer, som inte alls har en lika stor roll här som i förra boken. Men faktum är att Ringer växte mycket i mina ögon under boken, vilket nog var meningen. En från början kall och brutal tjej mjuknade och blev mer mänsklig. Kom med träffande känslor och en härlig attityd. Cassie, Ben och de andra reflekterade jag inte mycket över alls, utan de bara var där. Gjorde inga särskilda intryck.

Det oändliga havet hade många förväntningar att leva upp till, och lyckades inte. Det är en svår, och faktiskt ganska meningslös, bok. Det är lite som händer, och det är först i slutet något som faktiskt påverkar serien sker. Och vägen dit är jobbig. Allt jag såg som positivt och speciellt med språket förut har överdrivits. Språket förvirrar och är alldeles för kryptiskt. Det är svårt att hänga med och förstå vad som händer. För att man ska kunna uppskatta en bok bör man kunna hänga med när saker händer, och det har författaren tyvärr misslyckats med här. Men slutet - Riktigt bra, riktigt spännande!

Betyg:

    

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Hej, vad kul att du vill kommentera mitt inlägg! Notera dock att frågor om litterära analyser eller andra skolarbeten enbart besvaras via Swish. Mejla lexie.tusensidor@gmail.com för Swishnummer :)