fredag 27 november 2015

Filmrecension: "Mockingjay part two"

Jag var och såg den avslutande delen i The hunger games förra torsdagen. Det har varit mycket i skolan så den här recensionen fick vänta lite. Jag ville även recensera klart hela serien innan jag avslutade allt. Och nu är vi alltså här. It's all over. Min bokrecension på boken finner ni förresten här. Där skrev jag mer om handling och karaktärer, medan här skriver jag mer som en jämförelse med boken och lite mer om filmen i sig. Och i samma länk hittar ni också filmrecensioner och övriga bokrecensioner. Där kan ni läsa mer om mina åsikter om filmserien i allmänhet. 

Till att börja med. Varför all negativ kritik? För hur mycket dåligt har man inte hört: "För lite känslor, bara en massa krig, inget som berör, inget händer". Jag har svaret. Boken är precis så. Eller nja, inte precis, men ungefär så. Det är inte direkt någon spirande kärlek vilket jag verkligen saknar. Jag blev verkligen besviken när jag läste om boken, för jag mindes den som så mycket mer. Men, men. Det är fortfarande en underbar bok. Nu tillbaka till filmen, som jag tycker får orättvis kritik av de som inte läst boken. Har man läst vet man att boken är just som filmen. Det är trasiga människor och allt är mörkt och förfärligt. Ungefär så ja. 

Så filmen är enligt mig riktigt lyckad. I princip allt är med från boken, vilket ju är kul och bra. Något som däremot inte är med så mycket som i boken är alla sjukhusbesök som bara gör en ännu mer deprimerad. Det saknar jag faktiskt inte alls. Det är så mycket sorg och förfäran över allt ändå, ett armband med texten "Mentalt desorienterad" är inte nödvändigt. Liksom i boken berörs man inte av någon slags kärlek särskilt mycket. Det beror inte på dåligt skådespel, utan det är bara brist på varan, vilket är synd. Men skyll inte på filmen, eller något annat, för den delen. Det är själva grejen att allt bara är mörker och sorg. Det är viktigt att belysa det också.

Man har lyckats att få med mycket från boken och många citat är med vilket är riktigt kul och det gör att man verkligen känner igen sig från boken. Ofta blir det som en helt annan historia när man ser filmatiseringen av en bok, men inte här. Däremot kan det diskuteras hur bra andra halvan av boken gör sig som film. Det är några riktigt världsomvälvande händelser. Det är mest krig, sorg och död, död, död. Och lite kärlek och lycka. Delvis kändes det som att det var så lite som hände i filmen och ändå var den så lång. Vissa händelser och fina citat saknade jag, som faktiskt gav en mer förståelse kring allt som händer.

Måste ju bara påpeka hur vacker filmmusiken är. Det är så snyggt komponerat och allt ger verkligen en mäktig känsla. Musiken passar verkligen in till händelserna. Det är den här mäktiga upptrappningen, lite sorgliga toner när man mest vill gråta och sedan kommer det lite lycka och musiken blir plötsligt ljus och man torkar tårarna och sedan är man tillbaka vid sorgen igen. Men så vackert och snyggt gjort! Om ni inte redan lyssnat; Lyssna definitivt på "Primrose" och "There are worse games to play/Deep in the meadow".

Liksom i förgående filmer är miljöer och allt trovärdigt uppbyggt. Det är den rätta känslan över allt. Det är så högteknologiskt och rent i staden, men ändå är det så... obehagligt. Det är precis den känslan som förmedlas till mig när jag läser boken och ser filmen. Slutet har man lyckats riktigt bra med. Trots att Philip Seymour Hoffman (Plutarch Heavensbee) inte var med på grund av hans tragiska bortgång, kändes slutet inte "fel". Man lyckades lösa situationen bra och det var trovärdigt med brevet som ersatte den scen där Plutarch skulle varit med.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Hej, vad kul att du vill kommentera mitt inlägg! Notera dock att frågor om litterära analyser eller andra skolarbeten enbart besvaras via Swish. Mejla lexie.tusensidor@gmail.com för Swishnummer :)