26 juli 2017

Harry Potter och Den flammande bägaren

Recensionen kan innehålla spoilers från tidigare delar 

Harry Potter och Den flammande bägaren är den fjärde delen i succéserien Harry Potter och trots sina sjutton år på nacken är den lika populär som någonsin. Det är nu dags för Harry Potters fjärde år på Hogwarts och han längtar som vanligt ifrån familjen Dursley. Men en natt vaknar Harry av att hans ärr gör ont, och tidigare har det tytt på att Voldermort är i närheten. Harry får dock snabbt annat att tänka på, för innan skolstarten väntar världsmästerskapen i quidditch. 

Väl på Hogwarts visar det sig att det blir ett annorlunda år, då elever från trollkarlsskolorna Beuxbatons och Durmstrang är på besök. Turneringen i magisk trekamp ska nämligen hållas på Hogwarts. Från varje skola väljs en deltagare över sjutton år ut, men när den flammande bägaren ska kasta ut namnen på de utvalda tar allt en oväntad vändning. Återigen lurar ondska där man minst anar det och Harry Potter vet inte vet som är fiende och vem som är vän. 

”Utmärkt!” ropade Dumbledore glatt, då tumultet äntligen hade lagt sig. ”Ja, här har vi alltså våra tre deltagare. Jag vet att jag kan lita på att ni allesammans, inklusive de återstående eleverna från Beuxbatons och Durmstrang, kommer ge era representanter allt det stöd ni kan uppbåda. Genom att uppmuntra och heja på era deltagare bidrar ni på ett mycket vikt...” Här avbröt sig Dumbledore plötsligt, och alla kunde tydligt se vad som hade fått honom att tystna.
   Flammorna i bägaren hade åter blivit röda. Gnistorna flög ut ur den. En eldtunga sköt plötsligt upp i luften och förde med sig ännu ett pergamentstycke. Dumbledore sträckte närmast mekaniskt fram en lång arm och grep tag i pergamentet. Han höll ut det framför sig och stirrade på namnet som stod skrivet på det. Det blev en lång paus, medan Dumbledore fortsatte att stirra på pergamentsstycket i sin hand och alla i salen stirrade på honom. Sedan harklade han sig och läste högt:
s. 284 


* * *

Något säger mig att det nu, efter den fjärde boken, kommer vänd. Mörkret kommer sänka sig över Rowlings England och trollkarlsvärlden hon byggt upp. Och helt ärligt tror jag inte riktigt att jag längtar dit. För jag älskar den smått idylliska stämning som varit i de böcker jag läst hittills. Visst, Harry, Ron och Hermione har kämpat mot ondska och Voldemort förr, men nu kommer villkoren ändras helt, och kampen bli annorlunda. Kanske blir böckerna tuffare och lite mer allvarliga, och stämningen i de tidigare böckerna kommer vara borta.

Men jag är nog lite kluven till det hela, för samtidigt är jag lite trött på upplägget i de fyra första böckerna. Harry Potter som är så speciell och alltid råkar ut för något, vinner i quidditch, vinner elevhemspokalen, räddar allt och alla... Så helt galet är det inte att göra en rockad och förändra villkoren totalt. Men jag kommer sakna den här idyllen till värld. Kommande böcker lär ge mig lite mer att bita i, men kanske blir det bra.

Den flammande bägaren är helt klart övergången mellan de ljusa och mörka delarna i serien och jag gillar det. Den skiljer sig mer från tidigare böcker än de gjort från varandra, men är inte alltför mörk och jobbig. Harry Potter-är-så-speciell-grejen fortsätter, men hallå; Vad kan man vänta sig när alla böckers titlar börjar med "Harry Potter och". Och jag gillar verkligen Harry, så mig gör det ingenting. Rowling tycks dock ha insett att precis här krävs något omvälvande för att få läsarna att stanna kvar, och det har hon helt klart lyckas med.

Den flammande bägaren är mycket bättre än sin föregångare och kanske en av de bästa böckerna i serien hittills. För den har precis allt. Jag har i tidigare recensioner talat nog om den fantastiska värld som byggts upp, men här finns också en mycket större och bredare handling än i tidigare böcker. Den startar redan innan skolåret börjar, och sakerna som händer då hänger sedan med hela världen. Det känns verkligen som att det här är boken där mest energi lagts på att skapa en klurig och genomtänkt handling och jag älskar det.

Något annat jag älskar med just den här boken är något som jag saknat lite grann i tidigare böcker. Nämligen ett budskap. För budskapet här är tydligt och bra och man får ta del av det under turneringen i magisk trekamp där en viss deltagare spelar på sina egna, ädla villkor. Boken säger till en att en sann vinnare hjälper andra istället för att utnyttja deras olycka för att ta sig själva upp , och att det i slutändan kan vara mer värt än att ta sig till mållinjen så snabbt som möjligt. Mycket fint! Tidigare känns det som att just budskap är något som inte riktigt funnits, bortsett från små visdomsord om vänskap, men här får man allt!

Språket har jag liksom världen redan talat nog om. Ungefär 750 sidor och boken läses utan problem ut på några få dagar. Sidorna bara fladdrar förbi framför ögonen på mig och jag. kan. inte. sluta. läsa. Så spännande, så intressant och man är så med hela tiden. Man kan inte släppa taget, utan måste få veta vad som ska hända. Precis så ska det vara! Det blir aldrig jobbigt att läsa och det är en stor bedrift när man skapat en sådan stor och detaljrik värld som J. K. Rowling har gjort. 

Karaktärerna har jag också redan berömt Rowling för. De är underbara och jag vet inte vad mer man kan säga. Att Harry Potter är den ständiga hjälten och personen det mesta allt i trollkarlsvärlden kretsar kring gör inte så mycket, för det är han värd. Jag bara älskar alla de gånger han kan knäppa Malfoy på näsan. Och något ganska speciellt är alla gånger Harry, Ron och Hermione blir osams. Deras vänskap är inte helt perfekt och jag gillar att det belyses, för det gör man sällan i böcker. Det blir så äkta och lärorikt. 

Grejen med Harry Potter och inte minst just den här boken är att man kan förlåta den för väldigt mycket, för världen är så fantastisk och så underbar. Det finns en hel del saker som känns lite för bra eller lite för dåliga och lite krystade, men det gör inte så mycket. För J. K. Rowling lyckas ändå underhålla mig, trots att saker ibland känns lite för tillgjorda och overkliga. Det är ju trots allt fantasy, och Harry Potter är fantasy när den är som bäst. 

Harry Potter och Den flammande bägaren lever helt klar upp till vad jag väntade mig. Den sticker ut och det beror dels på den bredd boken har. Den är helt klart en brytpunkt, för nu sänker sig mökret över Hogwarts och Rowlings värld. Mixen mellan idyll och mörker är helt perfekt, och kom i rätt tid då det behövdes något nytt för att få en att behålla intresset. För det gör jag, boken igenom. Du som ännu inte tagit tag i Harry Potter borde verkligen göra det nu, för det är fantastisk välskriven fantasy som alla kan få ut något av. 

Betyg: 
    ☆ 

Författare: J. K. Rowling
Förlag: Tiden (numera Rabén & Sjögren)
Utgivningsår: 2001 (original: 2000) 
Antal sidor (Med eventuellt efterord/tack): 752 st 
Åldersgrupp (Enligt mig): 
Serie: Harry Potter, Del 4
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: Harry Potter and the Goblet of Fire
Andra delar i serien: Harry Potter och... De Vises StenHemligheternas kammareFången från AzkabanFenixordern, Halvblodsprinsen, Dödsrelikerna, Det fördömda barnet.
Annat: 

Länkar: 
Du hittar boken på Adlibris, Bokus och CDON

Boken i E-boksformat finns på Bokus

23 juli 2017

En av oss ljuger

En av oss ljuger, skriven av Karen M. McManus, är en bok just nu aktuell hos B. Wahlströms. Den bästsäljande författaren har skrivit en modern och nytänkande deckare som påminner lite grann om Pretty Little Liars med sin idé. Redan från början engageras man i boken och mordmysteriet och högsta prioritet blir att lista ut vem som ljuger.

Fem elever får kvarsittning. Det är geniet, atleten, prinsessan och den kriminelle. Och den person som alla har en anledning att avsky - Simon, som skapat en skvallerapp som han ständigt uppdaterar, där ingen vill hamna. Men något går fel på kvarsittningen och en person dör. De fyra andra blir huvudmisstänkta och alla tycks ha motiv, men vem är det egentligen som ljuger?


Hon är en prinsessa och du är en sportfåne, säger han. Sedan pekar han med hakan mot Bronwyn och Nate i tur och ordning. Och du är geniet. Och du är kriminell. Ni är levande tonårsfilmsklichéer, allihop.
   Du, då? säger Bronwyn. [...]
   Jag är den allvetande berättaren, säger Simon.
   Bronwyns ögonbryn åker upp bakom de svarta glasögonbågarna.  Sådan finns inte i tonårsfilmer.
   Ah, men Bronwyn. Simon blinkar åt henne och häller i sig vattnet i en enda lång klunk. De finns i verkliga livet.” [...]
Simon håller upp sin mugg och grimaserar. Det här smakar skit. Han släpper muggen och jag himlar med ögonen åt hans försök att vara dramatiskt. Till och med när han faller omkull på golvet tror jag fortfarande att han bara larvar sig. Men sedan börjar han väsa.
s. 17-18

* * *

Åh! Jag älskar det här! Jag älskar den klockrena mixen mellan high school-liv, intriger och deckare. Det gör boken speciell, för det är varken bara en "sådan där vanlig high school-bok" eller bara en deckare. Den är så mycket mer än bådadera. Jag älskar deckare och M. McManus gör mig inte besviken. Hon levererar ledtråd efter ledtråd, vänder upp och ner på allt minst trettioelva gånger och får mig verkligen att vilja veta vad som ska hända. Och det lyckas man så småningom med. En deckare där svaret är alldeles för uppenbart, eller tvärtom - inte ens möjligt att hitta som läsare, det är ingen bra deckare. Men det här är perfekt!

På mindre än 400 sidor hinner så mycket hända, vilket är imponerande. Hemligheter avslöjas, karaktärer utvecklas, band knyts, band bryts, lösningen på mysteriet tar många olika vändningar, personer misstänks, personer frias, tidningar rapporterar... Det är så skickligt hur så mycket ryms mellan pärmarna, och det utan att något känns förhastat eller tillgjort. Relationernas utveckling känns äkta, boken har ett djup, och saker går lagom snabbt fram, trots att det är så mycket som händer hela tiden.

Man får följa fyra olika personer i jag-form ur deras perspektiv. Så snabbt räknat får de ungefär 100 sidor var, vilket kan låta som väldigt lite. Fast på något sätt räcker det. Det räcker för att jag ska knyta band till åtminstone vissa personer och lära känna dem som man kan lära känna en annan karaktär genom en hel bok. Än en gång - imponerande. Bytet av perspektiv blir inte heller särskilt rörigt, även om det ibland går lite snabbt mellan de olika och man får svårt att veta vem "jag" är just då, eftersom att man i all hast missar att läsa personens namn i början av kapitlet... 

För läsa vidare vill man ständigt göra! Det tar inte lång tid innan någon dör och sedan är brottet ett faktum och en spännande jakt på mördaren tar sin början. En jakt fullspäckad med hemligheter, hot och intriger, men också vänskap och kärlek. Helt enkelt sådant som nästan alla gillar, i alla fall någonstans. Man fattar så snabbt tycker för karaktärerna och sedan måste man ju bara läsa vidare för att få veta vem som egentligen är en mördare, och det är ständigt så spännande i och med alla ledtrådar och hemligheter som kommer fram.

Så det är en riktigt effektiv berättarteknik som används. Lite klassiskt det där med hemligheter och så, men det fungerar och jag fastnar verkligen! Och när inläggen på sociala medier började komma från den skyldige blev allt ännu mer spännande och storyn fick ännu en dimension. Åh, det var ju så obehagligt att läsa mördarens ord! Men ändå ett bra inslag, för det blev ännu en ledtråd i jakten på den skyldige. Ledtrådarna är för övrigt många och väldigt välgjorda, vilket gör att man som läser kan vara med, vilket jag älskar!

Som sagt lyckas karaktärerna uppta mycket mer plats än vad som borde vara möjligt på 400 sidor när boken redan är så fyllig och rik. Jag tycker verkligen om dem allihop. Själva grejen med att de är tonåringsstereotyper som sedan utvecklas och blir vänner med varandra känns lite klyschig, men jag älskar det ändå! Det är så fina relationer som utvecklas och på sida 298 och 333 dog jag en smula... Och det visar verkligen hur skickligt Karen M. McManus skriver, för hon lyckas verkligen få mig att känna något med sina ord. 

Karaktärernas utveckling är som sagt lite väl klassisk och tillgjord, men jag tycker ändå om det, för det är lite... hoppfullt att läsa om sådant. Den smarta som vågar ta ut svängarna, den kriminelle som byter bana, sportkillen som slutar vara sin pappa till lags och leva hans dröm och istället prioriterar om och prinsessan som inser vad riktig vänskap är. Så fint! Och med ett riktigt bra budskap lyckas M. McManus bara smyga in allt det här i sin inte alltför tjocka deckare. Fantastiskt!

Men en deckare är ju ingenting utan själva mysteriet och jag måste säga att det är så bra uppbyggt. Det är trovärdigt och listigt och ledtrådarna planteras skickligt ut för att läsaren ska kunna hänga med, men inte komma alltför långt alltför snabbt. Kanske blev det ibland lite väl hysteriskt med tidningar, anklagelser, förhör och häktningar, men det är okej. För i slutet så kände jag mig verkligen lurad och tänkte att "jamen, så klart!". Och det är ju så det ska vara!

En av oss ljuger är allt man kan vänta sig av en modern deckare, och lite till. Det är en välskriven, väl genomtänkt och ständigt spännande bok. När man minst anar det röjs nya hemligheter och intrigerna avlöser varandra samtidigt som M. McManus tar varje chans att leda en på villospår i riktig deckaranda. Samtidigt rymmer boken även djupa relationer och att få med allt som är med på under 400 sidor - det är imponerande och skickligt! Det är helt klart en deckare, men även så mycket mer än bara en deckare. Det är en unik bok!

Betyg: 
     

Författare: Karen M. McManus
Förlag: B. Wahlströms
Utgivningsår: 2017 (original: 2017) 
Antal sidor (Med eventuellt efterord/tack): 389 st 
Åldersgrupp (Enligt mig): 13+
Serie: -
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: On of us is lying
Annat: 

Länkar: 
Du hittar boken på Adlibris, Bokus och CDON

Boken i E-boksformat finns på Adlibris och Bokus


21 juli 2017

Unmade

Recensionen kan innehålla spoilers från tidigare delar 

Unmade är den avslutande delen i The Lynburn Legacy, en trilogi skriven av den bästsäljande författaren Sarah Rees Brennan från Irland. Rob Lynburn har numera den lilla staden Sorry-in-the-Vale i ett järn grepp och den största delen av befolkningen lyder numera under honom. Men Kami Glass och hennes gäng står fortfarande emot. Trots att Jared tros vara död tänker Kami inte sluta kämpa. Hon börjar vänja sig med länken till Ash och tillsammans med sina vänner försöker hon hitta ett sätt att stoppa Rob på.

Men ingen vet egentligen vad hans plan är. Han söker ständigt efter villiga offer, och verkar vara ute efter ännu mer makt, ännu mer magi. Kami som källa bunden till Ash gör henne mycket stark och hon inser att deras enda chans mot Rob är att bli ännu starkare, men hur ska det gå till? Samtidigt är Rob mer hämndlysten än någonsin och när han inte får sina offer svävar Kami och hennes vänner i större och större fara och så även resten av staden. 

"Kami was couching with her eyes smarting because of the smoke. She shook Tomo frantically, ignoring his groggy protests, and looked at the door. She could see the fire now, see the burning orange light around the edges of the frame, smell the smoke as it hit the door.
   She had been so stupid to count on the sorcerers not recovering quickly, to believe that they would not strike back right away.
   This was what came out of standing against Rob: this was the retribution of the Aurimere sorcerers. 
   Her house was on fire, with her family inside it."
s. 157

* * *

Jag vet egentligen inte vad jag tycker. En bidragande orsak till det är att jag läst boken på engelska, och det gör det hela mycket svårare. Att läsa varenda ord för att kunna förstå och hänga med tar lätt fokus från själva boken, och även hur språket egentligen är. Cassandra Clares kommentar pryder framsidan och låter så här: "Will make you cry and break your heart.", och det är klockrent. Jag kunde inte sagt det bättre själv. 

För en stor dos humor, men samtidigt så mycket känslor och djup och fina karaktärer och relationer, det är Unmade. Jag älskar den självklara rollen humorn och skrattet faktiskt har, för det gör boken unik och den känns speciell och lite... modig. Jag verkligen älskar att kunna skratta åt något roligt på ena sidan och bryta ihop på nästa eller känna hur jag läser snabbare och snabbare, för att få veta hur det går.

Och humorn är inte ens särskilt avancerad. Den bara är och det är det som är så bra. Den känns äkta. Vi har Angela som lockar till skratt vad hon än gör, med sin buttra men så underbara personlighet. Och Jon som lyckas ge Lillian alla namn på L förutom just det rätta, och de ironiska men så kärleksfulla kommentarerna mellan nästan alla karaktärer. Det är så skickligt skrivet alltsammans, och jag önskar verkligen att jag också fick vara en del av gänget i Sorry-in-the-vale, för de verkar ha så roligt! Och det visar verkligen att Rees Brennan har lyckats. 

Handlingen reflekterar jag inte alls lika mycket över, utan det är humorn som är det som skiljer Unmade från annan fantasy. Humorn och vadagen, som båda är stora delar. För även om det är fantasy är en stor del av boken just vardag. Det finns inga märkliga världar och det vanliga livet pågår i bakgrunden, vilket ger boken en riktigt magisk känsla. För det är lätt att relatera till mycket, men sedan kommer magin in och gör boken speciell. Och personligen föredrar jag den här typen av fantasy som inte är alltför uppenbar. Man måste ju bara älska tanken på magi i en engelsk småstad!

Handlingen är visserligen lite klyschig och sådär, men samtidigt kan man inte låta bli att älska den. Alla märkliga sammanträffanden och klassiska inslag gör den så mysig, men något tråkig, att läsa. Handlingen går ganska segt framåt och egentligen känns det inte som att så mycket viktigt händer, utan det är mycket transportsträcka med mindre händelser som egentligen inte betyder så mycket. Det känns lite som att idéerna inför sista boken tog slut och det här är resultatet, vilket är trist.

Karaktärerna, dock! De är underbara och den främsta anledningen till att boken i slutändan ändå håller måttet i mina ögon. Det är precis lagom mycket drama i relationerna, och jag tycker om att flera olika relationer tas med. Det är inte bara ett, utan flera, kärlekspar, och vänskapsrelationerna och inte minst familjerelationerna är underbara. Jag blir så glad av att läsa om alla relationer som utvecklas, för de är oväntade men på något sätt ändå så klockrena. 

Unmade är sista boken i en trilogi och det märks. Idéerna verkar ha tagit slut och det resulterar i en något tråkig och händelselös bok. Samtidigt älskar jag allt runtom. Karaktärerna är räddningen och de är verkligen magiska. Relationerna är fina och känns äkta. Jag gillar även den stora dosen humor som blir en naturlig del av boken och serien. Även om jag inte kommer minnas någon rafflande och oväntad avslutning, kommer jag minnas personerna som var en del av den, och det är ju inte något dåligt betyg.

Betyg: 
    ☆ 

Författare: Sarah Ress Brennan
Förlag: Simon and Schuster
Utgivningsår: 2014
Antal sidor (Med eventuellt efterord/tack): 370 st 
Åldersgrupp (Enligt mig): 13+
Serie: The Lynburn Legacy, Del 3
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: Unmade
Andra delar i serien: Unspoken (sv: Outtalat), Untold
Annat: -

Länkar: 
Du hittar boken på Adlibris, Bokus och CDON

Boken i E-boksformat finns på Adlibris och Bokus

19 juli 2017

Nytt recensionsformat

Godmorgon!

Tidigare format
Kanske har ni inte ens tänkt på det, men sedan några recensioner tillbaka har jag ändrat om själva upplägget lite grann. Och jag är riktigt nöjd! Mina recensioner innan såg så himla tråkiga ut när de inleddes med ren information om böcker, för att fortsätta med en handling tagen från någon hemsida och sedan mitt omdöme.

Visste ni förresten att jag försökte göra varenda recension nästan likadan. Alltså, jag försökte skriva om saker i samma ordning. Stycke ett var handling, stycke två språk och så vidare... Det fungerade dock inte alltid, för ibland skrev jag mer och ibland mindre. Men något som (i princip) alltid var konstant, var antalet rader i varje stycke. Fem skulle det vara här i mitt inläggsdokument, alltid. Det blev ju dock inte alltid lika när recensionen väl var publicerad, men textmängden var ungefär den samma i varje recension.

Aktuellt format
Nu förstår jag inte ens varför jag ville ha det så! Det är ju förfärligt! Recensionerna blir ju inte helt rättvisa när jag bara "fick" skriva ett visst antal rader om språket eller något. Så för ett tag sedan började jag fundera på ett nytt sätt att skriva recensioner på. Ett sätt där jag bara skriver precis vad jag tänker, tycker och känner, utan någon särskild ordning eller längd. Mina nya recensioner blir så mycket mer personliga, särskilt eftersom att jag inte längre inleder med trista fakta, utan istället avslutar med dem.

Jag tycker även att formatet känns lite mer "tidningslikt" och hoppas att det blir roligare att läsa. De tidigare ganska robot-aktiga recensionen känns förhoppningsvis mycket personligare, vilket nog gör dem mycket bättre. De känns även mer genomarbetat än tidigare, främst då jag inte inleder med ett kopierat stycke om bokens handling, utan faktiskt skriver ihop något själv. Jag har även med ett citat i varje recension, så dem tar i allmänhet mer tid att skriva.Men de är så mycket bättre och roligare att skriva än tidigare recensioner, så det är det absolut värt! 

Vad tycker ni själva om mitt nya format? Vilka recensioner fastnar ni för? Och om ni bloggar - hur gör ni själva? 

15 juli 2017

Snacka snyggt: Den stora boken om modern retorik

Snacka snyggt: Den stora boken om modern retorik är Elaine Eksvärds uppdaterade och fullmatade version av hennes tidigare bok om modern retorik. Eksvärd skriver underhållande och informativt om retorik inom både vardag och formella sammanhang och ger enkla tips och exempel som är lätta att relatera till. Det är en komplett guide till hur man snackar snyggt. Man får läsa om alltifrån olika personlighetstyper och hur man talar till dem, hur man gör ett bra första intryck och argumentations- och förhandlingsteknik till hur man håller tal, gör presentationer och konverserar. 

Om en lyssnare lämnar dig med känslan av att du var smart, då är du smart. Lämnar en lyssnare dig citerande orden du sagt - då är du en retoriker. Du ska få folk att förstå, men inte bara det, du ska också få dem att det du säger. Nelson Mandela sa en gång: "If you talk to a man in a language he understands, it will go to his head. If you talk to him in his language, it will go to his heart.
s. 13

* * *

Jag läser mycket sällan fack-böcker, men det här är inte en vanlig sådan. Elaine Eksvärd skriver personligt och boken blir som en faktabok kombinerad med biografi. Eksvärd väver skickligt in sina egna erfarenheter och upplevelser och det gör boken intressant att läsa. Det är helt enkelt inte bara uppradad fakta, utan Elaine är verkligen med en när man läser och boken blir så mycket trevligare och mer underhållande än en vanlig bok i genren. 

Men boken är trots allt fullmatad med fakta. Det är bra strukturerat och uppdelningen känns naturlig. Boken inleds med ett kapitel där man kan lära sig mer om olika personlighetstyper och även hitta vem man själv är, och fortsätter med hur man får olika typ av personer att vilja lyssna på vad man säger. Det är mycket fakta, det är det. Det är mycket information att ta in och det är inte en bok man läser ut på en dag, utan för att få ut något av den måste man läsa den ingående. Men det är ju en faktabok, så det ter sig ju naturligt.

Något som gör att boken sticker ut är de vardagliga och så precisa exemplen som ges. Det är väldigt lätt att förstå och relatera till det man läser, då Elaine ger vardagliga exempel som är lätta att ta ställning till. När hon pratar om olika personlighetstyper ger hon till exempel exemplet att en röd person (extrovert och tänkande) inte läser instruktionsboken innan den börjar bygga, med tanken att "blir det fel gör jag om, men blir det rätt var jag effektiv". Den här typen av exempel gör det lätt att förstå och relatera och man får enkelt ett bra utbyte av läsningen. 

Inslaget om personlighetstyper i övrigt måste jag säga är väldigt intressant. Det känns som väldigt bra information att ta med sig, då det ju är grunden i att förstå både sig själv och andra. Jag gillar även hur Elaine skriver om de olika personligheterna. Hon skriver som om det är lika naturligt att vilja höras och synas i vara i centrum som att föredra harmoni och lugn, vilket det ju är. Men jag gillar det, för det känns trots allt lite nytt och ganska härligt och viktigt. 

Språket är bokens enda svaghet. Det känns hackigt och är delvis svårt att hänga med i, på grund av en hel del grammatiska fel och syftningsfel. Ett annat problem med boken är att den inte är så lämplig att läsa i publika sammanhang. Det är mycket prata högt och olika typer av övningar som kan te sig lite märkliga att genomföra... "Säg den här meningen men betona ett ord varje gång" och så vidare. Övningarna är dock bra och intressanta och dessutom enkla att genomföra, vilket är riktigt bra. 

Något annat som är bra är sammanfattningarna efter kapitlen. För det är ju mycket text och mycket information att ta in, och då är det skönt med en checklista i slutet av varje kapitel så man kan ta med sig den viktigaste informationen. En mindre bra sak med boken är de pronomen som används. I början av boken används ofta "hen", men senare växlar det mellan "han" och "hon". Vissa exempel blir helt omotiverat män och andra blir kvinnor, och det är störande och förstör flytet. För varför ska chefen vara en man och så vidare? Det kunde ha lösts snyggare!

Men jag har lärt mig så mycket av att läsa den här boken. Det är som sagt en mycket informativ bok, men faktan är enkel att förstå och lätt att ta till sig, tack vare alla exempel. Jag gillar även hur både vardagsexempel, kända exempel och mindre kända, men professionella exempel görs, för det ger boken en fin bredd, och man får dessutom lära sig om många kända talare. Det är en bok för alla - ungdomar som vuxna, och jag skulle gärna ha den i min bokhylla och ta fram varje gång jag ska hålla i en presentation eller träffa många nya människor. 

Snacka snyggt: Den stora boken om modern retorik är en fulländad faktabok om retorik. Det är mycket information, men den är lätt att ta till sig, särskilt tack vare sammanfattningen efter varje kapitel. Elaine Eksvärd skriver med en humoristisk ton och boken är sådär lagom nördig med kända retoriska exempel, och lagom personlig. Exemplen är även vardagliga och det gör att boken är lätt att relatera till och förstå. En väldigt nyttig och lättsam faktabok som aldrig blir tråkig att läsa, och jag läser den gärna igen. Det finns mycket bra att ta med sig. 

Betyg: 
    ☆ 

(På gränsen till 4 av 5 stjärnor)

Författare: Elaine Eksvärd
Förlag: Norstedts
Utgivningsår: 2014
Antal sidor (Med eventuellt efterord/tack): 376 st (Inbunden: 287 st) 
Åldersgrupp (Enligt mig): 15+
Serie: -
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: Snacka snyggt: Den stora boken om modern retorik
Annat: Läst som e-bok.

Länkar:
Du hittar boken på Adlibris, Bokus och CDON

Som pocket finns den hos Adlibris, Bokus och CDON.

Boken i E-boksformat finns på Adlibris, BokusCDON och hos Nextory. 


12 juli 2017

Låna på biblioteket: För- och nackdelar

Redan när jag var liten lånade jag de flesta böcker jag läste/fick lästa för mig på biblioteket. Att handla i bokaffären var sällan aktuellt, även om jag gärna önskade mig och fick böcker i present. Jag vet inte hur många av de där älv-böckerna, eller Lassemaja, jag hade (och fortfarande har)... 

Det tog inte lång tid sedan jag funnit böckernas värld innan vi hade överfulla bokhyllor med redan lästa böcker, och därför började vi istället låna böcker på biblioteket. Det blev naturligt att göra det, och jag minns att jag kunde komma med långa kvitton från biblioteket. Ibland hade jag mer än 20 lånade böcker hemma... 


Idag lånar jag fortfarande det mesta jag läser på biblioteket, även om jag börjat köpa fler och fler böcker, i och med att läsning blivit mer av ett viktig intresse för mig särskilt efter att jag började blogga. Då är det ju roligt att faktiskt äga lite böcker också... Men biblioteket har alltid varit viktigt och naturligt för mig och därför tänkte jag idag berätta lite om mina erfarenheter av att låna böcker gentemot att köpa dem. Här kommer därför några för- och nackdelar med att låna böcker istället för att köpa dem!

Låna böcker på biblioteket

Fördelar:

• Kostnaden
Att låna böcker vs. Att köpa dem
Att låna böcker på (i alla fall mitt) bibliotek är gratis. Att reservera en bok som barn är gratis och för vuxna kostar det 10 kr. Så du kan reservera och läsa kanske 20-25 böcker kort efter utgivning istället för att köpa en bok när den är helt ny. Förutsatt att du inte är barn, för då blir antalet lånade böcker oändligt!

• Att kunna testa
Just eftersom att det är gratis att låna kan man testa hur mycket som helst utan att oroa sig för att det går åt pengar. Låna en bok och känns den fel är det bara att lämna tillbaka den - men är den köpt är den köpt. Och visst, det finns möjlighet att läsa smakprov ur många böcker, men inte alltid. Se då biblioteket som ditt smakprov istället.

• Utrymme
Alla de där böckerna man köpt och läst, men som man aldrig kommer läsa om, för de var ju bara okej. Fast man kan ju inte slänga dem - de var ju ändå ganska bra. Just dem slipper du om du lånar dina böcker på biblioteket istället! Låna och lämna tillbaka och oroa dig inte för att ta upp en massa utrymme med dåliga bokköp. Du kan ju alltid låna om, eller köpa en bok när du vet att du vill läsa om den. 

• Miljön
Japp, där kom det. Det förmodligen mest använda argumentet idag, och ett argument som är svårt att motsäga, men lätt att förstora och utnyttja lite för mycket... Men det är ju sant att det är bättre för miljön att låna böcker än att köpa dem! Flera kan dra nytta av samma bok, istället för att alla köper varsitt exemplar. E-böcker finns, men de är ju inte riktigt samma sak. Så låna böcker och gör klimatet lite gladare och tryck "Inget kvitto" så är du en ännu större ängel!

• Hitta gamla pärlor
Det sker ju då och då - var man än letar har en bok utgått ur sortimentet, förlaget har slut på exemplar och ger inte ut några nya och vice versa. Men då är biblioteket alltid värt ett försök - för böckerna försvinner ju sällan därifrån. Så man har möjlighet att hitta riktigt fina, gamla och unika verk. 

• Annat än böcker
Biblioteket innebär ju faktiskt inte bara att låna böcker, vilket är viktigt att komma ihåg. Det finns också bokcirklar, andra aktiviteter, tidskrifter, filmer, spel... Så har du tur kanske du springer på en riktigt bra film att låna när du ändå letar efter en bok. Eller så får du ett bra boktips i en bokcirkel. Om man inte använder bibliotek är det ju lätt att missa sådant!

Nu när ni blivit övertygade om att börja låna böcker på bibliotek ska jag komma här och förstöra det! För inget ont som inte har något gott med sig, och uppenbarligen även tvärtom...

Nackdelar:

• Väntan på nya böcker
Det är ju självklart - en bok kan ju inte komma till biblioteket, få sina fina klisterlappar och ställas fram i hyllan lika snabbt som en bok hamnar i bokaffären, på nätet eller i verkligheten. Och ibland sitter de där retsamma, små "under inköp"-notiserna kvar alldeles för länge på hemsidan. Det är svårt att vara först med att läsa en bok om man lånar på biblioteket. Då krävs bra framförhållning, 10 kronor om du är vuxen och hög läshastighet!

• Begränsat utbud
Bra framförhållning, som sagt. Så fort du ens hör ett rykte om att en bok är på väg ut på marknaden måste du agera. Reservera, reservera! För det finns ju oftast bara ett fåtal exemplar av boken, till skillnad från om du tänker köpa den och kan välja på flera olika butiker. Så är du inte snabb kan du få vänta lääänge, till skillnad från om du köper boken. 

• Begränsat utbud på flera sätt
Vissa böcker är rent ut sagt skitdyra att köpa, så självklart måste ett bibliotek välja bort de där böckerna de inte tror så många vill läsa. Avskyr du att inte kunna läsa klart serier kanske du ska fundera på att köpa böckerna istället, för det händer ibland att bara första boken i en serie köps in. Jag själv tycker det är sååå jobbigt. Man kan ju inte läsa den första boken lånad och sedan tvingas köpa uppföljarna utan att köpa ettan också! Väl?!

• Begränsad lånetid (och folk som inte följer den)
Oftast får man låna en bok i fyra veckor, men nya böcker kan man oftast bara låna i två. Reserverade böcker går inte att låna om, medan andra gör det några gånger. Så vill du ha en bok flera veckor i hyllan innan du tar fram den bör du nog köpa den. Ett annat problem är ju alla som inte följer lånetiden. Ibland får man vänta hur länge som helst på en försenad bok...

• Svårt att behålla boken...
Visst, i vissa unika fall kan man köpa loss en utgallrad bok, men det är ovanligt. Annars är man tvungen att lämna tillbaka den, även om det är en sådan där bok man vill ha. Kanske tycker man att det är värt att köpa den ändå, trots att man redan läst den (händer mig ibland...), eller så är man osäker och gör det inte. Och så sitter man där en dag och tänker att: "Åh, just nu skulle jag vilja läsa om det där fina citatet...". Och så går det inte!

• Förstörda böcker
Biblioteksböcker är ibland förstörda. Personer ritar i dem, skriver i dem, viker hundöron, river ut sidor. Köper du boken ny slipper du oroa dig för det. Men i ärlighetens namn sker det mer i böcker för mindre barn - ungdomsböckerna på mitt bibliotek brukar i alla fall vara i bra skick, åtminstone de nya. Kanske för att det är få som läser dem... :( Men om du inte klarar av att ens se ett vikt hundöra eller ett litet "X was here" i marginalen bör du nog köpa dina böcker istället.

Så för att sammanfatta:
De där böckerna du inte riktigt vet om du kommer gilla - låna dem! Såvida du inte behöver mer än en månads tid för att läsa dem eller mår illa bara av tanken på ett vikt hundöra... Men vill du vara först med att läsa en bok bör du nog köpa den - och de där böckerna du vet att du kommer älska kanske du ska köpa, så du kan läsa dem om och om igen, när du vill. 

Men underskatta för all del inte biblioteket!


9 juli 2017

Minnet av vatten

Minnen av vatten har tilldelats tre priser, och nominerats till ytterligare fyra. Författarinnan Emmi Itäranta har byggt upp en dystopisk värld och skrivet en berättelse som utspelar sig i norra Skandinavien, efter Den gamla eran och Skymningens århundrade. Oljekrig och den akuta bristen på vatten har sargat världen och numera är Skandinaviska Unionen ockuperat av Nya Qian. Samhället är strikt och befolkningen kontrolls av militären och tilldelas vatten i ransorer.

Noria Kaitios pappa är temästare. Det är en uppgift som kräver mycket kunskap och temästarna har alltid setts med vördnad på. När Norias pappa dör måste hon hastigt ta över rollen som temästare, och inte minst bevara den djupa hemlighet familjen döljer. Men militären verkar vara henne på spåret, och Noria själv brottas med valet att rädda mängder av människor, men samtidigt försätta sig själv och andra i fara, eller behålla hemligheten för sig själv. Men döden är vattnets nära förbundna och Noria är i större fara än hon anar.

"Lyktskenet föll i veck över min fars ansikte när han log mot mig, och sedan, långsamt, dog leendet bort.
   "Du är sjutton och myndig, och gammal nog att förstå det jag nu tänker berätta för dig", sa han. "Den här platsen finns inte. Den här källan sinade för länge sedan. Så säger berättelserna och så tror även de som kan andra berättelser, berättelser som talar om att en källa i fjällets hjärta en gång försåg hela byn med vatten. Kom ihåg det. Den här källan finns inte."

"Det ska jag", svarade jag, men förstod först senare vad det var jag hade lovat. Tystnaden är inte tom och utan substans, och den behövs inte för att hålla det tama fånget. Ofta skyddar den krafter som har makten att krossa allt."
s. 15

* * *

Sju nomineringar, varav tre vinster, ger onekligen höga förväntningar, även om jag inte har den blekaste aning om vad jag har att vänta. Dystopigenren känns aningen uttjatad, men faktum är att Minnet av vatten sticker ut. Det är en delvis klassisk dystopisk handling, med militär kontroll av befolkningen, bortglömda landområden och mycket som döljs från människorna som kuvas och skräms till lydnad. Men det finns också unika inslag och Minnet av vatten är så mycket djupare och svårare än många andra dystopier. Det finns något sällsamt och lite dunkelt och magiskt över boken, och det gillar jag.

Vatten som huvudroll är intressant. Jag älskar verkligen de små texterna om att "vatten är det mest föränderliga av elementen" och "döden är vattnets nära förbundna" och "vi är vattnets barn". Det ger den en mytisk, mystisk och speciell känsla över hela boken. Det är även intressant hur världen och boken är helt uppbyggd kring vatten och den extrema brist som råder. Det är ju faktiskt väldigt obehagligt att tänka på en sådan värld, och att Itäranta får mig att känna så betyder ju att hon påverkat mig med sina ord, vilket är skickligt gjort. 

Bokens inledning var dock i uppförsbacke. Det var en väldigt seg start, främst på grund av att boken var väldigt svårförståelig till en början. Jag tror dock att en sådan inledning var oundviklig, vilket kanske gör det lite lättare att bortse från. Fast samtidigt var boken förfärligt seg till en början, och först efter kanske 70 sidor kom den igång på riktigt. Det är ju en ganska kort bok, så en möjlig lösning hade kanske varit att låta läsaren vara i ovisshet lite längre och dragit igång storyn lite snabbare. 

Något jag verkligen störde mig på är ett ord. "Sjögräsväska". Jag vet inte hur många gånger det stod just "sjögräsväska". "Hon tog sin sjögräsväska" och inte "hon tog sin väska", vilket vore det normala. Jag förstår att författaren nog ville markera att väskan är gjord av sjögräs, men det hade räckt en eller två gånger. Så fort ordet väska nämns inleds det med "sjögräs", i princip, och det känns bara fånigt och krystat, och inte särskilt naturligt alls, vilket det borde.

En annan jobbig sak var att all text var i normalt format. Inte ens brev eller utdrag ur böcker eller liknande var skrivna kursivt, och det gjorde det lite svårt att hålla isär verklighet från annat. Personligen tycker jag det blir så mycket snyggare när sådana saker utmärks av kursiv stil eller ett annat typsnitt, för det gör boken lite mer levande och lättare att läsa. I övrigt gillar jag språket. Det är väldigt djupt och "flummigt", men det passar bra, för det gör att boken skiljer sig från andra dystopier, även om man alltid måste vara helt med när man läser. Men slutet, alltså - Kommer det en fortsättning eller är det slutet?!?

Karaktärerna kan jag tyvärr inte säga så mycket om, för de är inga som fastnar alls hos mig. Jag blev faktiskt besviken över hur platta de känns. Inte mycket energi har lagts där, utan de bara är där, utan att fördjupas på något sätt. Så det är svårt att fatta tycke för någon eller relatera till dem, vilket gör att boken känns ganska anonym och tråkig, vilket är synd. Samtidigt är handlingen väldigt intressant och nytänkande och skrämmande, så den väger upp lite grann, men boken är ändå inte riktigt vad jag väntade mig. 

Minnet av vatten sticker ut i dystopigenren. Det är en skrämmande och väl genomtänkt historia som är lätt att relatera till dagens värld. Det som gör den unik är den poetiska och lite kryptiska berättartekniken Itäranta använder. Det gör boken delvis seg, men också spännande att läsa. Bokens inledning, språk och karaktärer är tyvärr besvikelser efter att ha hört om bokens många nomineringar och vinster, men handlingen är verkligen intressant. Vatten spelar en unik huvudroll och gör boken speciell och trots allt mycket läsvärd. 

Betyg: 
     

Författare: Emmi Itäranta
Förlag: Modernista
Utgivningsår: 2017 (original: 2012) 
Antal sidor (Med eventuellt efterord/tack): 240 st 
Åldersgrupp (Enligt mig): 13+
Serie: -
Originalspråk: Finska
Originaltitel: Teemestarin kirja
Annat: -

Länkar:
Du hittar boken på Adlibris, Bokus och CDON.

Boken i E-boksformat finns på Adlibris och Bokus


6 juli 2017

Flickan på hotellet

Flickan på hotellet är första boken i trilogin om sextonåriga Alex Skarp, skriven av den tidigare kriminalreportern Katarina Wennstam. När en tjej i Alex ålder hittas strypt på ett hotellrum inte långt ifrån Alex eget hem kan hon inte låta bli att börja nysta i fallet. Tjejens död påverkar Alex och tillsammans med kompisarna Bianca och Charlie börjar hon komma sanningen på spåret.

Bianca lyckas få fram mängder av information på sociala medier och det tar inte lång tid innan Alex själv tvingas söka jobb på hotellet där tjejen dog, för att de ska kunna ta sin utredning vidare. Vännerna får fram ny information lika snabbt som polisen, men samtidigt gnager en rädsla i Alex. För de har nått oväntad framgång och kommit mördaren farligt nära... Och är vad de gör egentligen okej, eller är det dags att lämna över fallet åt polisen? 

""Här", sa hon plötsligt och höll upp en bild. "Hon är det".
[...]
   "Olivia Fridh. Hennes klasskompis Lea har precis publicerat en bild på henne och taggat henne. Läs här: 'RIP, min bästa Olivia. Hur är det möjligt??? Jag saknar dig redan. Himlen har fått en ny ängel.'"
   Jag tittade på texten under Instagrambilden. Andra hade redan fyllt på med symboler, brustna hjärtan och tårar. Var hon död? Det kändes helt bisarrt, helt... ja, faktiskt omöjligt att förstå. Hon såg så levande ut.
   Olivia Fridh.
   Jag satte mig ner på Biancas obäddade säng. Vi tittade på varandra. Ruset från alldeles nyss, då vi hade drivits framåt av viljan att få veta mer var som bortblåst. Kvar fanns bara en unken känsla av äckel. Det var på riktigt. Hon var död. Sjutton år, och redan borta.
   Jag ville bara gråta. Över en tjej jag aldrig träffat, aldrig känt."
s. 42

* * *

Inte ens tio sidor in i boken visar Katarina Wennstam sitt utmärkta författarskap. Hon planterar det första frågetecknet, och det innan mordet ens har skett, och lyckas på så sätt få mig på kroken direkt. Sedan väntar jag bara på att få veta mer om Bianca och varför hon inte går i skolan, trots att det egentligen inte har så stor betydelse för boken. Men direkt när den frågan kommer upp börjar jag söka efter svaret och sidorna flyger förbi och jag kan inte lägga ifrån mig boken.

Sedan har Wennstam min fulla uppmärksamhet under resten av boken. Det är inte så att man kastas in i handlingen, utan tvärtom om börjar boken ganska lugnt och mordet kommer upp först senare. Men trots det, enbart tack vare en obetydlig kommentar på sida sex, är jag fast redan från början. Det är unikt och jag imponeras av sättet det görs på, för det vanlig är annars en seg inledning alternativt en abrupt början, men här bevisas det att inget av det är det optimala. 

Det första som händer är att Alex Skarp och de övriga tjejerna på hennes gymnasieskola kallas till aulan där en mycket korkad (förlåt, men ja) rektor förklarar för dem att de kanske skulle tänka lite mer på vilka kläder de har på sig, i och med ett problem kring sexuella trakasserier på skolan. Wennstam gör där både sin och Alexs ståndpunkt tydlig och den här alltid aktuella frågan löper sedan parallellt med resten av bokens handling.

Jag tycker om det inslaget, för det spelar en viktig roll i boken utan att ta över helt, och det är utmärkande. Det är inte bara kallblodigt mord och brutala mördare, utan samhällsaktuella frågor tas upp och handlingen känns därför modern. Saker som internet och hur lätt det är att dölja sin identitet och faran med att träffa människor där tas också upp som viktiga saker, vilket jag också gillar. Även sociala medier spelar en stor roll i Alex och hennes vänners utredning, och det blir tydligt hur mycket man kan få reda på där, vilket är bra och intressant. Det gör att boken känns modern och aktuell och som viktig läsning, helt enkelt. 

Boken är i grunden en deckare och en skickligt skriven sådan. Takten är bra och trovärdig och boken är ständigt spännande, då Alex och de andra får nya ledtrådar och uppslag hela tiden. Alla ledtrådar känns även väldigt trovärdiga och genomtänkta. Vad jag dock saknar är att själv få delta. Man har inte en chans att själv vara med och lista ut vem mördaren är, då det inte finns någon bakgrund som möjliggör det. Det gör läsningen ganska passiv, men det fungerar ändå. 

För det är en på många sätt unik bok. Sociala medier spelar en stor roll i ungdomarnas mordutredning och den känns unik och nytänkande på flera sätt, i och med de moderna och aktuella inslagen. Liksom många andra deckare är lite fokus även på helt andra saker, såsom relationer, och mixen blir bra. Jag förundras dock över hur så mycket ryms på de dryga 250 sidorna. Boken kunde gått varit 100 sidor längre, även om det inte riktigt kändes knappt nu, utan jag skulle bara vilja ha... mer. Mer detaljer, mer spänning!

För språket är ganska enkelt och alldagligt. Det är inte så detaljrikt och ganska tråkigt egentligen, men det gör inte så mycket när boken är så händelserik och drivande. Språket spelar mindre roll, helt enkelt, och ett simpelt språk gör boken lättläst, vilket är skönt och passande. Men trots ett ganska enkelt språk blir jag flera gånger berörd och påverkad, för ämnet en ung, mördad tjej väcker känslor, inte bara hos Alex, utan även hos mig.

Att Alex blir så berörd och påverkad av mordet gillar jag. Hon är inte bara en kallblodig, okänslig hobby-detektiv, utan hon är en riktig människa med riktiga känslor. Det är något som andra deckarförfattare ofta tycks glömma bort, men det misstaget görs inte här. Det är inte bara en rå deckare. Tvärtom blir boken aldrig riktigt obehaglig eller läskig, utan bara på distans. Det är ganska skönt som omväxling från andra riktigt brutala deckare och jag gillar den lite vågade, och nytänkande idén.

Något annat som gör Flickan på hotellet unik är rättssystemets roll. Perspektiv ges på hur Sveriges rättssystem fungerar och det ifrågasätts och ses med tvekan på, vilket är väldigt intressant och lärorikt. Det ger även en trovärdig och verklighetstrogen bild när mördaren inte bara döms och fängslas, utan det är annat som först ska till för att det ska lyckas. Wennstam tar inte den enkla vägen ut och säger "och så levde de lyckliga i alla sina dar", utan hon drar fallet till sin spets, just som i verkligheten och det är proffsigt och ovanligt. 

Lite små oklarheter smyger sig dock in mellan varven. Boken känns delvis ogenomtänkt och det är som att vissa saker hade behövt läsas om ytterligare en gång, för att korrigeras så att de stämmer med boken i övrigt. Men det är bara detaljer! Något jag dock reagerade starkt på är trovärdigheten i Alex relation med en person i slutet. Den känns ganska overklig och krystad. Som att det behövdes något sådant och det bara fick "slängas in". Det kunde ha gjorts snyggare, för nu känns det inte så verkligt. Detaljer, som sagt, bara detaljer.

Flickan på hotellet är unik och nytänkande på många sätt. Det är en modern deckare med aktuella frågor satta i intressanta perspektiv och den är på många sätt vågad. Det är en deckare, men inte en stereotyp sådan. Wennstam låter Alex ifrågasätta kvinnosyn och Sveriges rättssystem och framställer henne som människa och inte en kallblodig detektiv, och det är välbehövligt i genren. Boken är verklighetstrogen och det är lätt att känna igen sig i den aktuella samhällssituationen, som man får intressanta, nya och vågade perspektiv på.

Betyg: 
    

Författare: Katarina Wennstam
Förlag: Rabén & Sjögren
Utgivningsår: 2017
Antal sidor (Med eventuellt efterord/tack): 255 st 
Åldersgrupp (Enligt mig): 14+
Serie: Alex Skarp, Del 1
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: Flickan på hotellet
Andra delar i serien: *Untitled*, *Untitled*
Annat: -

Länkar:
Du hittar boken på Adlibris, Bokus och CDON

Boken i E-boksformat finns på Adlibris och Bokus