20 september 2017

Midnattsstjärnan

Recensionen kan innehålla spoilers från tidigare delar 

Midnattsstjärnan avslutar den bästsäljande författarinan Marie Lus trilogi om en värld där en sjukdom lämnat oväntade och otroliga spår efter sig. De som överlevde sjukdomen fick nämligen märken för livet, och samtidigt även gåvor som ger dem magiska krafter. De är utstötta i samhället och kallar sig själva elitärer. Men när Adelina får veta att också hon bär på krafter förändras livet för de flesta. 

Adelina är numera drottning och fruktad som Vita vargen. Men det är många hon sårat för livet för att ta sig dit. Inte minst sin lillasyster, som nu bytt sida och befinner sig hos Adelinas fiender. Men alla elitärer ska återigen svetsas samman när de ställs inför ett gemensamt hot. Även Adelina behövs för att rädda världen och kanske är det här hennes chans att ställa allt till rätta. Men hon måste bestämma sig snabbt - för snart kanske allas tid är ute. 

Violettas läppar darrar av ansträngning. ”Du kan inte förhärda ditt hjärta för alltid bara på grund av ditt förflutna. Att andra har behandlat dig med grymhet rättfärdigar inte att du är grym mot andra.” Hennes grå ögon glider bort från mitt ansikte, tills hennes blick till slut landar på en nästan utbrunnen lykta nära tältöppningen. ”Det är svårt. Men jag vet att du försöker.”
   I hela mitt liv har jag försökt skydda dig.
   Rummet blir suddigt bakom slöjan av tårar. ”Förlåt”, viskar jag.
s. 203

* * * 

Det är ju uppenbart något som inte står rätt till när det är en lättnad att ha läst ut en bok och en serie, men så är det faktiskt här. Jag har nu tragglat mig igenom tre böcker som jag bara inte kan tycka om. Den främsta anledningen till att den tredje och avslutande boken inte heller håller är mörkret. Jag har sagt det tidigare, men jag tycker verkligen inte om att böckerna är så mörka. Det är förmodligen hela tanken, men jag och allt det dystra klickar helt enkelt bara inte. Jag vill ha mer hopp och glädje, för annars är det svårt att få en positiv upplevelse.

Nästa problem är Adelina, och det är nog samma sak där: Antingen gillar man det unika Marie Lu skapat, eller så gör man det inte. Personligen har jag svårt för en halv-ond huvudperson. Jag vill ju vara på den goda sidan och det gör ont i mig att följa Adelinas tankar och handlingar när de är precis tvärtemot vad jag själv tycker. Det är nästan lite plågsamt att läsa, men samtidigt gillar jag Lus idéer, för det är ingen tvekan om att hon har lyckats skapa något alldeles unikt i sin serie om elitärerna. 

När två av de viktigaste delarna av en bok blir fel i mina ögon är det svårt att gilla något annat. Språket går segt fram, boken är tråkig och så vidare. Men egentligen är språket bra, för problemet ligger enbart i det där mörkret och att jag inte har något gemensamt med Adelina. Det är bara det att det fina i språket inte riktigt når fram till mig när jag inte gillar resten av boken. 

De andra karaktärerna har jag svårt att tycka om av samma anledning. Det är inte något fel på dem, men i kombination med resten av boken blir upplevelsen av dem inget vidare och jag kan inte riktigt med att uppskatta dem. Jag tycker dock att de är välgjorda, och så även Adelina. Att skriva om en person med så mycket hat och ilska inom sig kan inte vara lätt, men Lu lyckas och hon gör det skickligt. Men skicklighet spelar ingen roll när känslan redan från början blev fel.

Jag tror att det är så här: Det här är en sådan där bok och serie som man antingen tycker om eller inte tycker om. Det finns inte riktigt något mittemellan. Marie Lu har slagit på stort och lagt in så mycket oväntade och nytänkande saker och fastnar man inte för dem blir det svårt att fastna för någonting. De tar liksom över. Men om man däremot fascineras av mörkret och ondskan i den trasiga själen som är Adelina, då är man nog förälskad. Bara tanken på det får mig att gilla boken lite mer, trots allt, för det är ju ganska fascinerande.

Midnattsstjärnan hade inte oddsen på sin sida när jag slog upp den, och då är det ju inte konstigt att det slutar på samma sätt. Det är en sådan där bok och Den unga eliten en sådan serie som man antingen älskar eller ogillar, och jag tillhör den andra gruppen. Jag ser det unika, men jag ser inte det fascinerande och intressanta, som ger en positiv upplevelse, i mörkret och Adelina. Och det är det som är problemet. Slutet rättar förvisso till saker och ting, men är ganska förutsägbart och förtog lite av det unika och ödesdigra i boken.

Betyg: 
     

Författare: Marie Lu
Förlag: Modernista
Utgivningsår: 2017 (original: 2016) 
Antal sidor (Med eventuellt efterord/tack): 269 st 
Åldersgrupp (Enligt mig): 12+
Serie: Den unga eliten, Del 3
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: The Midnight Star
Andra delar i serien: Den unga eliten, Rosensällskapet
Annat: 

Länkar: 
Du hittar boken på Adlibris, Bokus och CDON

Boken i E-format finns på Adlibris och Bokus

18 september 2017

Topp 10 - Min läslista just nu

Ungefär 50 stycken. Det är så många böcker som just nu finns i min "att läsa"-lista. En del har förvisso inte getts ut ännu, men alldeles för många har redan varit ute sedan i början av året. Och jag hinner verkligen inte med att läsa allt jag vill! Därför kommer här en liten lista med de tio ännu utgivna böckerna jag är mest sugen på att läsa i nuläget. De flesta av bilderna kommer från förlagens hemsidor och övriga är mina egna!



10. Eldens arvtagare av Sarah J. Maas
Jag är liten kluven, för vill väldigt gärna läsa nu, nu, men samtidigt är det ju jobbigt att vänta på nästa bok så länge sedan...

9. På andra sidan reglerna av Emma Granholm
Åh! Låter så bra och intressant och hierarkier och hur en enda handling kan förändra allt. Vardagligt med lite nya inslag. 

8. Handbok för ett begagnat hjärta av Tamsyn Murray
Låt ju för underbar, och jag har dessutom fått tag i den som e-bok, så det borde ju vara möjligt att få den läst snart!



7. Layers av Ursula Poznanski
Finns faktiskt i bokhyllan min, så jag hoppas hinna läsa den snart, för den låter så spännande. Har dessutom inte läst något av Poznanski tidigare.

6. Allt jag inte sa av Yrsa Walldén
Jag har fortfarande inte fått tag i denna bok, men det måste ske snart på något sätt, för den är ju så vacker i sina färger och allt. Och bra låter den ju också, haha!

5. Hata Gustavsberg av Agnes Lindström
Den får vara med här då jag verkligen, verkligen vill läsa den. Fast jag tror ändå jag väntar till bokmässan och köper den där... Är ju dock inte långt kvar nu!



4. The Hate U Give av Angie Thomas
Vill ha, vill läsa! Den här boken har man ju hört så mycket om och först förstod jag inte ens att det här var den svenska versionen. Men jag vill verkligen läsa den nu! Och såg den i bokaffären idag - sjukt snygg! Kanske får hålla mig till mässan dock...

3. Hjärtlös av Marissa Meyer
Meyer och hennes re-tellings är ju underbara och här kommer en avstickare från hennes tidigare serie om Cinder, Scarlet och de andra. Ge mig!

2. Det är försent att vilja hoppa av av Stephanie Tromly
Ligger där i bokhyllan och bara väntar på att bli upplockad... Snart så - det hoppas jag verkligen! Längtar efter Zoe och Digby!



1. Flora Banks förlorade minne av Emily Barr
Den här boken kommer upp i mitt facebook-flöde nästan dagligen, så det måste ju vara ett tecken? Låter för övrigt superbra. Frågan är bara var jag ska få tag på den, för på bibblan finns den inte...


15 september 2017

”Glädjen och lättnaden här hemma var rätt stor när de antog manuset” - Intervju med Elin Säfström

Förra året debuterade Elin Säfström med En väktares bekännelser, en humoristisk fantasyroman med fokus på nordisk folktro. Nu är hon tillbaka med den fristående fortsättningen Visheten vaknarHär kan du läsa min recension av boken och här är en intervju med författaren själv, Elin Säfström:

Beskriv Visheten vaknar med en mening!
En trollspäckad saga om en vanlig tonåring och hennes något ovanliga vardag.

Vad är det bästa med att vara författare?
Att jag har en någorlunda rumsren ursäkt för att hämningslöst frossa i mina egenhändigt ihopdiktade fantasivärldar.

Var hämtar du inspiration till ditt skrivande?
Ofta från tv-serier eller filmer. En väktares bekännelser är exempelvis inspirerad av serien The Grim – som jag förresten inte ens tyckte något vidare om.

Vad var det svåraste med att skriva Visheten vaknar?
Att få sista fjärdedelen att gå ihop och att där försöka trycka in ”mer spänning”, enligt ordagrann instruktion från min förläggare.

Hur lång tid tog det att skriva boken och hur gick processen till?
Från början till slut tog det ca ett år. Jag började så smått medan jag fortfarande var i redigeringsprocessen med En väktares bekännelser, men det var väldigt svårt att fokusera på ett nytt manus när det gamla fortfarande var i gungning. Då utgivningen var ett faktum kunde jag äntligen börja jobba på allvar med Visheten vaknar. När jag till slut fick ihop ett råmanus, skickade jag in det till förlaget, som sedan fick ta ställning till om de ö.h.t. ville ge ut det – jag hade alltså inte skrivit kontrakt på boken, utan det fanns mer en ömsesidig förhoppning från min och förlagets sida om att det skulle bli en fortsättning på En väktares bekännelser. Glädjen och lättnaden här hemma var rätt stor när de antog manuset. Sedan började det riktigt jobbiga: Att tillsammans med mina två redaktörer stöta och blöta texten så att den till slut blev någotsånär sammanhängande och i slutändan inte hälften så klumpig som den var när jag lämnade in mitt råmanus. Jag har lärt mig att man som relativt nybakad författare är helt hjälplös utan uppbackning av erfarna proffs.

Dina böcker innehåller en unik mix av vardag, humor, folktro och fantasy. Hur får du allt att gå ihop?
Genom att jag själv vill ha lite av varje, både när jag läser och när jag skriver, tror jag. Det overkliga och suggestiva är helt meningslöst utan ett rejält stänk kontrasterande vardag. Och det känns som om hela upplägget med tomtar och troll är så vansinnigt att man nästan måste skämta lite om det för att man på något plan ska kunna acceptera det absurda. Det blir som ett kontrakt med läsaren: ”Både du och jag vet att allt det här är helt galet, men det är skrivet med lite humor och distans, så det kan vi förhoppningsvis köpa.”

Vad är ditt bästa skrivtips?
Elin Säfström
Foto: Ola Kjelbye
Jag säger som Elisabeth Östnäs (som skrivit den utmärkta trilogin Sagan om Turid): Skriv varje dag och hela tiden. Man måste ha en jädrans massa skrivmil under västen för att det till slut ska resultera i något läsbart – eller rentav läsvärt. Så vänta inte på att inspirationen ska infinna sig eller att någon fulländad idé ska spontanuppstå ur tomma intet. Skriv bara.

Ett grymt boktips för ungdomar?

Okej, jag vet att det här är överflödigt, men jag vill ändå nämna det för fullständighets skull: Harry Potter. Det var de böckerna som fick mig att vilja börja skriva en gång i världen. Med det sagt så vill jag rekommendera The Dark Tower-serien av Stephen King och allt som Christina Lindström skrivit.

Hur ser dina framtida skrivplaner ut? Det blir väl en uppföljare?!
Jag håller på att skriva en del tre och jag vet att förlaget gärna ger ut den – ifall den blir tillräckligt bra. Så det får jag se till att den blir. No pressure, liksom.


13 september 2017

Visheten vaknar

Recensionen kan innehålla spoilers från tidigare delar 

Visheten vaknar - den efterlängtade fortsättningen på förra årets En väktares bekännelser, debutboken skriven av Elin Säfström. Det är förlaget Gilla Böcker som står bakom den humoristiska fantasyromanen grundad på nordisk folktro. Boken utspelar sig i ett Stockholm fyllt med rådare, däribland älvor, troll och tomtar, och Tilda har ärvt rollen som väktare. En, enligt henne själv, mycket otacksam uppgift, då hon aldrig får något för den och måste hålla allt hemligt. 

Och som om det inte vore nog väljer Imane pojkvännen Egil före, Dumpe mår dåligt och Tilda måste utstå naturgurun Stefan, mammans nya kille, som vill ha med dem på någon överlevnadshelg i Norrland. Och så är det något på gång bland trollen. De beter sig värre än vanligt och Tilda lyckas luska ut att det rör sig om en alldeles särskild högtid. Efter 444 år ska nämligen trollet Visheten vakna - och det verkar inte bättre än att han behöver ett jungfruoffer. Tilda har inget annat val än att ingripa, men det är inte lätt att få ur något vettigt ur de korkade trollen, och tiden börjar rinna ut...

Jag väcker Dumpe (som slumrat till igen) för att ta ut honom på en snabb promenad. Min telefon ringer när vi är nere i porten.
   ”Hej, det är mormor.”
   Hon säger alltid så. En kvarleva från en tid då man tydligen inte kunde se på skärmen vem som ringde. Jag anar vad som komma skall och hon är rakt på sak som alltid.
   ”Det är någonting på gång hos trollen. Ta reda på vad.”
s. 27

* * * 

Här kommer en alldeles för lång och ingående recension, men så kan det gå när det finns så mycket att säga!

Wow! Jag verkligen älskar Elin Säfströms böcker. Att blanda humor, vardag och relationer med nordisk folktro och fantasy kan ju inte vara lätt, men Elin gör det med stor skicklighet. Hon skapar den perfekta blandningen och gör boken mångsidig och bred i sin handling utan att den känns hackig eller som resultatet av en vision om en bok om, ja, allt möjligt. För det här är resultatet av en sådan vision som lyckats, och boken är faktiskt bättre än En väktares bekännelser

Det beror på att handlingen är ännu bredare här. Jag älskar att handlingen tar så många olika riktningar, särskilt i och med alla olika relationer och deras utveckling som man får följa. Handlingen känns också mer genomtänkt. Jag älskar känslan jag fick i slutet, för det drog verkligen ihop sig och plötsligt blev allt klart och tydligt, när alla små sidospår gick ihop. Precis så där som man nog drömmer om att det ska vara om man är författare... Och även om det är mycket som händer blir det aldrig rörigt eller för mycket, vilket ju är fantastiskt. 

Det bästa med boken måste dock ändå vara språket. Jag verkligen älskar hur Elin skriver, för hon verkar vara en himla härlig person och språket speglar henne så bra. I vissa böcker är språket bra och kanske till och med fantastiskt, men det finns ingen personlighet i det. Det jag älskar med Elins språk är att hon vågar skriva som sig själv och låta sin personlighet sjunka igenom. Läser man vad hon skriver på sin blogg förstår man direkt att det är samma person som bakom Tildas berättarröst, och det gör verkligen att boken sticker ut.

Dessutom är ju språket underbart. Elin Säfström har verkligen lyckats perfekt med Tildas berättarröst och framställer som en alldeles vanlig tonåring med ett högst ovanligt liv. Ett liv som innebär stora faror och tuffa prioriteringar och situationer som är värre än pinsamma. Men allt är alltid med glimten i ögat, och det gör boken alldeles genomhärlig! Dessutom är boken lättläst och har ett bra flyt, tack vare lagom med detaljer. Och all humor: Jag älskar den! Man blir verkligen glad av att läsa och skratten avlöser varandra, vilket ju är underbart!

Ta bara den här: ”Troll brukar pimpa sig själva med sådant de hittar. [...] Traditionellt sett är det guld de föredrar, men stadstroll har sällan råd med det.” (s. 10). Det är ju så fyndigt, och bara ett av många, många exempel på hur vrickad världen i Visheten vaknar är. Och förresten älskar jag tanken med att modernisera folktron i och med just sånt som "stadstroll". Klockrent! Det gör boken unik, och det är verkligen klurigt och roligt gjort. 

Och man måste ju älska alla bilder som målas upp: Missbrukande troll som drogar sig med älvasnö och en förfärad Tilda som gör upp en historia om sin pappas posttraumatiska stresssyndrom efter ett krig i Bosnien för att få polisen att gå vidare. Eller Tilda som ger sina kompisar lite för mycket av sin hembrygda glädjedryck. Det är som om Hogwartsexpressen krockade med en ungdomsroman fylld med kärlek och vänskap och råkade åka till Stockholm, som just blivit infiltrerat av den nordiska folktrons väsen i modern tappning. 

Tilda Modigh då. Jag känner ofta igen mig i henne, vilket jag älskar, men sedan kan jag ju inte heller låta bli att skratta åt henne och hur hennes liv strular till sig hela tiden. Det är lite skönt att det uppenbarligen finns någon som har mycket större problem än jag själv, för ja, det känns på något konstigt sätt ganska verkligt det mesta. Jag gillar Visheten vaknar för att relationer får större plats. Den ger boken lite mer av ett budskap och en andemening.

Samtidigt ligger det en lättsam aura av skämtsamhet även över relationerna, vilket är skönt. Man glider aldrig för djupt ner i kärlek eller vänskap och problemen där, utan håller sig på en ganska behaglig nivå, vilket ju gör att mer utrymme ges till allt annat boken innehåller, utan att den blir 500 sidor lång, vilket är bra! För det hade helt ärligt blivit fel med för djupa tankar kring kärlek i en sådan här bok, och det är jag glad att Elin också förstått. Det känns som att många författare tror att det är nyckeln till att lyckas, men Elin bevisar att så inte är fallet!

Det finns bara en sak att klaga på: ”Jag tror inte att kassatjejen märker någonting annat än möjligen att jag häller i diabetesframkallande mängder socker”. (s. 170) För det första ska man skilja på diabetes typ 1 och diabetes typ 2, för det är två helt olika sjukdomar. Och det är inte att äta socker som ger diabetes typ 2 heller, utan många saker kan påverka. Läs gärna här (typ 1) och här (typ 2)! Men det ändrar inte min bild av boken, utan är bara något jag faktiskt vill uppmärksamma. 

Visheten vaknar är faktiskt ännu bättre än seriens första bok och det tack vare den breda handlingen och alla gånger jag luras fram och tillbaka och leds på villospår. Slutet är klockrent, och allt vävs skickligt ihop på kluriga sätt. Det bästa är språket, för det är så personligt, vilket skapar en unik närhet till författaren. Dessutom skriver Elin fantastiskt underhållande med lagom mycket allvar och detaljer. Jag älskar att boken är så lättsam och genomhärlig, för många verkar underskatta sådant, men här är beviset på att det går hem!

Betyg: 
   

Författare: Elin Säfström
Förlag: Gilla Böcker
Utgivningsår: 2017
Antal sidor (Med eventuellt efterord/tack): 319 st 
Åldersgrupp (Enligt mig): 13+
Serie: En väktares bekännelser, Del 2 (fristående)
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: Visheten vaknar
Andra delar i serien: En väktares bekännelser
Annat: 

Länkar: 
Du hittar boken på Adlibris, Bokus och CDON


Tack, Elin, för det fina bokexemplaret och för att du skrivit ännu en underbar bok! 


11 september 2017

Aldrig ensamma

Recensionen kan innehålla spoilers från tidigare delar 

Aldrig ensamma är andra boken i trilogin om Systemet. Bokserien ges ut av Annorlunda förlag, vars grundare är författaren själv - Anna Jakobsson Lund. Efter det tvära avslutet i boken innan, Tredje principen, kastas man återigen rakt in i handlingen. Man får följa Ava, Levi och Leymah, som efter tidigare prövningar nu håller ihop i sin kamp mot Systemet. Även fast Lo räddats kvarstår problem, då det visar sig att experiment utförts på henne. Levi börjar ge upp hoppet om att någon gång bli igenkänd av sin egen syster.

Samtidigt tar Ava risk efter risk i motståndet, och tvingas göra svåra val och stora uppoffringar för det hon tror på. Men var borde gränsen egentligen gå? Och det visar sig tillslut att det är någon som är dem på spåret och den personen tvekar inte till att skada dem. Men i en värld där alla har något att dölja är det svårt att veta vem den skyldige är och när sanningen väl är ute kanske den redan har vunnit. 

”Effektivitet. Strävan. Likriktning. I mer än tvåhundra år har det varit Systemets ledord. Vi har byggt ordning ur kaos på det sätt som våra grundare ville.” En skarp vissling rar igång applåderna igen, men David fortsätter. ”Nu hotas vår trygghet inifrån. I Partiet, bland de högklassade, finns människor som inte drar sig för att prata om frihet. Som inte förstår att ordning byggde Systemet, och ordning upprätthåller det.”
   Någon stöter till Ava på axeln. Folk ler och nickar runt henne.
   ”Men vi ska ta makten”, säger David. ”Ormtjusarna i Partiet kommer att ångra att de gick emot oss. Och ormarna.” Han visar tänderna i ett djuriskt leende. De mörka ögonen glimmar. ”Ormarna kommer vi att utrota.”
   Rummet fylls av vilt jubel.
s. 37

* * * 

Den här recensionen är egentligen inte rättvis alls mot den här boken, och det beror på att det var alldeles för längesedan jag läste första boken i serien. Kanske precis två år sedan, närmare bestämt. Och det är på tok för lång tid för vilken bokserie som helst, men kanske är det ändå snäppet värre här. För när jag kommer tillbaka in i Systemet känner jag mig precis lika vilsen som när jag öppnade första boken. Kanske finns det en tanke med att hela serien gavs ut ganska snabbt...

Men om det nu är så tycker jag det är lite synd, för en serie ska ju kunna läsas med lite uppehåll mellan böckerna utan att man tappar allt. Här fungerar det dock inte, men vad det beror på är svårt att säga. Ganska är det helt enkelt en för informativ text och för mycket fakta och karaktärer och lojaliteter hit och dit att det faktiskt inte går och inte är intressant att lägga allt på minnet. För det jag känner när jag läser är att jag faktiskt inte är riktigt intresserad av att förstå, för det blir lite för "formellt" alltsammans. 

Och det är det jag har att säga om språket. Det är ganska tråkigt och väldigt mycket information och förklaringar, och de där målande beskrivningarna som engagerar mig som läsare finns det dåligt om. Det gör att jag inte kan ta in något, för det är helt enkelt fel typ av språk för mig. Men kanske är det perfekt för någon annan, så låt inte det avskräcka dig!

Jag gillar handlingen, vilket dels har att göra med att det är en svensk bok, och de flesta dystopier jag läst är amerikanska. Och jag älskar trilogin om Systemet lite grann, för den är svensk och det gör den speciell. Jag gillar dock allra mest att den känns nytänkande i jämförelse med den "klassiska" dystopin. Den känns lite modernare och alldagligare, utan att bli tråkig, och det är ganska lätt att känna igen sig och känna sig mer nära än i andra dystopier, vilket är ett stort plus. 

Det här är en sådan där bok där det inte är så viktigt huruvida man gillar karaktärerna eller inte, och jag tycker att det är väldigt skickligt av en författare att skapa en sådan bok. För i vissa böcker är det kört om man inte klickar med huvudpersonerna, men här kan man ändå njuta av berättelsen, utan att vara bästa kompis med alla. För jag tycker sådär om karaktärerna, utan att det är något problem. 

Jag tycker att karaktärerna är proffsigt gjorda och de är alla väldigt intressanta och välutvecklade både i sin bakgrund och sina relationer. Samtidigt känns det inte riktigt som att man kommer någon karaktär nära. Men det är nog inte så lätt när någon jobbar som dubbelagent och en annan är en före detta missbrukare. Det blir mest så att dessa saker blir deras identiteter, och så mycket utrymme finns inte kvar för några personligheter då.

Aldrig ensamma är kanske en fantastisk bok egentligen, så ta inte mina ord på för stort allvar. För det var alldeles för länge jag läste boken innan, så det här var som att introduceras till hela världen på nytt. Om man måste läsa nästa bok inom några månader för att få en bra upplevelse kanske det dock är något som är tokigt, eller så är det helt enkelt jag och boken som klickade dåligt. Jag gillar karaktärerna, men lär inte riktigt känna dem, och språket är för formellt och tråkigt. Men det finns något unikt med boken som jag gillar!

Betyg: 
    

Författare: Anna Jakobsson Lund
Förlag: Annorlunda förlag
Utgivningsår: 2015
Antal sidor (Med eventuellt efterord/tack): 361 st 
Åldersgrupp (Enligt mig): 13+
Serie: Systemet, Del 2
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: Aldrig ensamma
Andra delar i serien: Tredje principen, Enda vägen
Annat: 

Länkar: 
Du hittar boken på Adlibris, Bokus och CDON

9 september 2017

Releasen av Vox by Opal

I torsdags var en riktigt rolig kväll, då jag var inbjuden till releasefesten av Vox by Opal. Det är ett helt nytt bokförlag, eller för att vara exakt: ett imprint till förlaget Opal. Fokus ligger på att ge ut böcker för ungdomar och unga vuxna och andra som kommer ihåg hur det är att vara ung, och jag tycker det är riktigt roligt att man fokuserar på just ungdomsböcker.

Tanken är att synliggöra ungdomslitteraturen lite mer genom att nischa sig, och jag tycker det är en jättebra idé. Vox väljer dessutom att satsa på kvalitet istället för kvantitet och ger därför ut fyra böcker nu i höst. Men det är ju ganska lagom för att man ska hinna läsa allt! Det blir ju mer fokus på de här böckerna än om det hade varit kanske tre gånger så många, vilket ju är bra. Ingen bok kommer ju försvinna i mängden!

Men, tillbaka till själva releasefesten!

Jag åkte till Södra teatern i Stockholm tillsammans med mamma. När man kom in fick ma två drinkkuponger och en massa runda klistermärken i olika färger. Därefter gick jag en tipspromenad i lokalen och sedan satte programmet igång.

Melina och Anja, grundarna till Vox, hälsade alla välkomna och pratade lite om förlaget. Sedan fick man användning för klistermärkena, då de gjorde ett litet personlighetstest på publiken. De sa helt enkelt olika påståenden och följde dem med en färg. Stämde påståendet in på en själv skulle man då sätta på sig en prick i den färgen. Av en hel del påståenden var det faktiskt bara ett som stämde in på mig...

När alla påståenden var sagda så fick man höra en beskrivning av varje personlighetstyp tillsammans med ett boktips av de fyra böckerna. Rött, gult, blått och rött symboliserar fyra olika personligheter och den färg man hade mest av skulle alltså visa hur man är som person. Jag tycker det var en riktigt rolig idé och särskilt att fyra så olika böcker ges ut, så att de passade på en personlighet var! 

Sedan fortsatte minglet och därefter kom en liten duell mellan de författarna Yrsa Walldén och Emma Johansson, som var kopplad till deras böcker. Först skulle de försöka väga upp lika mycket godis som deras egen bok väger. Sedan skulle de bland annat vika pappersflygplan, kopplat till Emmas bok Papperssjälar och spela "Beer-pong", kopplat till Yrsas bok Allt jag inte sa. Och duellen avslutades med att författarna skulle svara på detaljfrågor om sina egna böcker på tid, och det var inte så lätt! 

Sedan spelade Thomas Stenström lite musik och därefter presenterades vinnarna i tipspromenaden. De vann varsitt bokpaket med höstens utgivning från Vox. Slutligen köpte jag en bok - Det är för sent att vilja hoppa av - och alla fick även varsin goodiebag. I dem jag och mamma fick fanns bland annat Det är dags att inte freaka utLayers och lite annat roligt!


Jag hade en riktigt spännande kväll! Tack Till Vox by Opal för inbjudan, och lycka till med förlaget! Jag hoppas att det går bra för er och att ni når ut till er målgrupp.

6 september 2017

Du känner mig så väl

Du känner mig så väl är resultatet av ett samarbete mellan de amerikanska författarna Nina LaCour och David Levithan. Boken är utgiven på svenska hos Modernista sedan några månader tillbaka och på de 237 sidorna hinner relationer utvecklas, ta slut och uppkomma och det under slutet av high school-tiden under en pågående pride-festival. 

Katie, eller Kate, som hon numera föredrar, ska äntligen träffa Violet. Violet, tjejen som hon inte träffat på riktigt, men som inte kan vara annan än den rätta. Men när tiden väl är inne har Kate ändrat sig och flyr. När hon ramlar in på en gaybar möts av hon av Mark, dansandes på ett barbord i bara kalsonger. Mark som gör allt för att Ryan ska vilja ha honom, alltid och inte bara i hemlighet. Mötet mellan Kate och Mark blir början på en oväntad och intensiv vänskap som ska komma att förändra bådas liv för alltid. 

”Kan vi bli vänner?” frågar jag.
   Han lägger huvudet på sned.
   ”Ursäkta?”
   ”Jag vet att det låter som om jag går i förskolan eller nåt. Det är inte ens min huvudfråga, men det känns som om vi borde inleda en vänskap innan jag frågar dig det som jag egentligen vill fråga om. [...] Det var inte meningen att jag skulle komma hit, men jag är här, och så är du här, och det är som om en blinkande pil pekar på dig och säger mig att du är en person som jag borde känna.”
   ”Öh”, säger Mark.
   Ryan muttrar något om att vara osynlig, men jag frågar honom inte vad han menar för jag är för koncentrerad på Marks ansikte. ”Kan vi väl”, säger han. ”Alltså, om du vill det”.
s. 28


* * * 

Jag är faktiskt besviken. Även om jag aldrig varit helt såld på varken Levithans eller LaCours enskilda verk hade jag väntat mig något mer än det som Du känner mig så väl visar sig vara. Om inte tidigare så börjar besvikelsen på sida 28 och med citatet här ovanför. "Jag vet att det känns som om jag går i förskolan eller nåt, det är som om en blinkande pil pekar på dig och säger mig att du är en person som jag borde känna." Snälla någon! Lite mer klyschigt kunde det väl bli?! 

Jag har stora svårigheter med att finna något verklighetstroget och realistiskt i boken, och det är det främsta problemet. Innan jag började läsa längtade jag efter en bok med en fin vänskapsrelation, men det fick jag inte. Istället grundar sig huvudrelationen i boken på väldigt konstiga förhållanden och sammanträffanden, som förstör allt det äkta, vilket är hemskt tråkigt. Det gör att boken känns så avlägsen och, förlåt men, misslyckad. 

Något annat jag reagerade på är hur "på riktigt"-känslan också förstörs av att boken utspelar sig under så kort tid. Det är väl knappt en vecka om jag minns rätt, och under den hinner Mark och Kate bli bästa vänner, ovänner med andra vänner, göra slut och bli ihop med andra... Helt otroligt! Något annat som är konstigt är att det känns som att all vardag har raderats ur boken. Jag vet inte hur många gånger Mark refereras till som baseballspelare, men han rör ju inte ens en baseboll i boken! Detaljer? Ja. Men de stör och förstör. 

Budskapet är dock väldigt fint även om det helt klart kommer i skymundan för den i övrigt ganska dåligt hopkokade storyn. Den känns inte särskilt genomtänkt, och boken hade nog vunnit på att vara kanske 150 sidor längre, för då hade den kunnat bli lite djupare och trovärdigare. Språket fungerar. Boken läses snabbt och enkelt och flytet är bra, men inte riktigt något märkvärdigt. Men budskapet gillar jag - jag gillar att HBTQ har en stor roll, och boken är intressant om grejen med att växa upp och bli kär, om än som sagt overklig. 

Förutom den overkliga handlingen och de overkliga relationerna, gillar jag karaktärerna. Både Kate och Mark är så härliga som personer och de är väldigt kloka och roliga att följa, då de utvecklas mycket under boken. Samtidigt känns de som sagt väldigt overkliga till viss del. Att Mark skulle ställa sig där på bardisken och dansa, skicka de där meddelandena till Ryan och så vidare förstörde lite av min bild av honom, för det var ju inte han. Kate gjorde också en del konstiga saker som gjorde att hennes person också sprack, vilket är synd. 

Du känner mig så väl är inte vad jag väntade mig. Jag blir besviken på den overkliga handlingen och de overkliga relationerna, och på att handlingen känns ganska dåligt genomtänkt och förenklad, vilket gör att den tappar all äkthet. Bortsett från att Kate och Marks relation är ganska orealistisk gillar jag den och dem, även om deras handlingar ibland går för långt bort från deras personligheter. Men det jag aldrig kan släppa: Allt är för overkligt. 

Betyg: 
    ☆ 

Författare: David Levithan & Nina LaCour
Förlag: Modernista
Utgivningsår: 2017 (original: 2016) 
Antal sidor (Med eventuellt efterord/tack): 237 st 
Åldersgrupp (Enligt mig): 13-18
Serie: -
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: You Know Me Well
Annat: 

Länkar: 
Du hittar boken på Adlibris, Bokus och CDON

Boken i E-boksformat finns på Adlibris och Bokus.


3 september 2017

Läst i augusti

Antal böcker: 8 st
Toner i natten av Jojo Moyes
Svartlistad av Alyson Noël
Harry Potter och Fenixorden av J. K. Rowling
Midnattskronan av Sarah J. Maas
Du känner mig så väl av David Levithan & Nina LaCour
Visheten vaknar av Elin Säfström
Aldrig ensamma av Anna Jakobsson Lund
Skogens systrar av Petrus Dahlin

Antal sidor: 3540 st
Antal sidor/dag (genomsnitt): ca 114 st

Kommentar: En härlig avslutning på sommaren, där väldigt mycket och mycket bra blev läst. Och det blev ju en hel del sidor, särskilt i och med Harry Potter-boken på över 1000 sidor...

Böckerna i rangordning (där 1 är bäst):
1. Midnattskronan av Sarah J. Maas
2. Toner i natten av Jojo Moyes
3. Harry Potter och Fenixorden av J. K. Rowling
4. Visheten vaknar av Elin Säfström
5. Aldrig ensamma av Anna Jakobsson Lund
6. Svartlistad av Alyson Noël
7. Du känner mig så väl av David Levithan & Nina LaCour
8. Skogens systrar av Petrus Dahlin

Mest...
Överraskande: Toner i natten
Sorglig: Harry Potter och Fenixorden
Spännande: Midnattskronan

Bästa...

Karaktär(er): 
Celaena, Chaol, Dorian - Midnattskronan, Tilda - Visheten vaknar

Titel: Visheten vaknar
Citat: Från Midnattskronan:

”In that moment, after ten long years, Celaena looked at Chaol and realised she was home.”

Annat: -

1 september 2017

Midnattskronan

Recensionen kan innehålla spoilers från tidigare delar 

Midnattskronan, bok nummer två i Glastronen, fantasyserien om det stenkalla lönnmördaren Celaena Sardothien skriven av amerikanska Sarah J. Maas. I slutet av Glastronen bestämmer sig Celaena på att gå med på uppdraget om att bli kungens kämpe och numera är det hennes vardag att expediera människor han vill ha ur sin väg. Men Celaena kan inte riktigt förlika sig med sitt uppdrag och spelar istället ett uppdrag som försätter både henne själv och alla hon håller nära i fara.

När hon och Chaol dessutom börjar komma varandra närmare blir det ännu värre, och när hennes senaste lönnmördaruppdrag visar sig vara en tidigare vän blir det till att ta några tuffa beslut. Samtidigt händer märkliga saker på glasslottet och Celaena fortsätter i hemlighet att ta reda på mer saker om magin och urdriket, och kommer några riktigt hotfulla sanningar på spåret. Och det visar sig att kanske är allt inte vad hon trott och kanske finns det fortfarande en chans att rädda världen. Men det är svårt att veta vem som är vän och vem som är fiende...

Kungen viftade med handen mot henne och eftermiddagssolen glimtade till i ringen av obsidian. ”Är ditt ärende uträttat?"
   Celaena sträckte ner sin behandskade hand i säcken och kastade det avhuggna huvudet åt hans håll. Ingen sa något när det motbjudande, ruttnande köttet dunsade mot marmorn. Huvudet stannade vid podiets fot med de mjölkvita ögonen stirrande upp mot den snirkliga lampkronan av glas ovanför dem.
   Dorian rätade på sig och vände bort blicken. Chaol bara stirrade på henne.
   ”Han gjorde motstånd”, sa Celaena.
s. 14

* * *

Efter Glastronen trodde jag inte att det kunde bli så bra igen, men Midnattskronan lever upp till alla förväntningar. För det är fantastisk läsning. Den är lite bredare än den tidigare boken, vilket gör den bra på ett helt annat, helt nytt sätt. Jag älskar att magi fortsätter spela en roll, och den rollen har dessutom blivit lite större nu, vilket är en fördel. Jag gillar också att relationer får en större roll, och J. Maas skriver på ett sätt som verkligen engagerar och får mig medryckt. 

Sarah J. Maas berättar dessutom sin berättelse på ett så skickligt sätt, för boken blir aldrig tråkig. Den är ständigt spännande och läsningenär beroendeframkallande. Man vill bara fortsätta läsa! Klassiskt, men ack så svårt att lyckas, så en eloge för det! Det gör ju läsningen så mycket trevligare, positivare och lättsammare. Boken är skriven på ett väldigt underhållande sätt. Även om den är främst spännande så är den även fylld av mycket humor. Man får helt enkelt lite av allt när man läser, vilket är underbart.

Det är mycket tack vare Celaena - vår fantastiska huvudperson och främsta berättare. Hon har en så himla härlig attityd och jag fullkomligt älskar henne. Hon är så fräck, så smart, så rolig och en sådan förebild. Hon är unik i sitt slag och jag är verkligen imponerad av hur väl framställd hennes karaktär är, för hon känns så äkta. Hur en kallblodig lönnmördare som visar sig ha ett större hjärta än många nu kan kännas äkta?! Som sagt - Så skickligt gjort!

Vem som berättar varierar dock ganska ofta, vilket jag skulle säga är en fördel. Bland annat så gör det handlingen ännu bredare, då man kan in på fler sidospår från både Chaols och Dorians håll. Samtidigt är det lite jobbigt, då ingenting hinner bli klart, så nu måste man vänta till nästa bok... Gaah! Chaol och Dorian är också grymma karaktärer. De är unika och helt klart ovanliga, men de känns ändå så verkliga, och att lyckas med att framställa någon så är verkligen proffsigt! 

Jag gillar också relationerna som blir djupare och viktigare i den här boken. De är alla så fina och verklighetstrogna och man blir så glad av att läsa om den. Det är en så hoppfull stämning boken igenom, bortsett från vissa små detaljer (!), och det är mycket tack vare all vänskap och all kärlek. Ta bara relationen mellan Celaena och Nehemia, eller Celaena och Chaol. Jag blir nästan avundsjuk, och det är nog det främsta beviset på att man lyckats.

Så är det ju bara bok nummer två i en serie om minst sex böcker, och det fullkomligt kryllar av cliffhangers, boken igenom. Delvis jobbigt, men samtidigt effektivt för att behålla åtminstone min näsa i boken mycket längre än vad jag egentligen borde. Det går knappt att sluta läsa, för det är ständigt så spännande att man bara måste ha mer. Slutet bär ju självfallet på den största cliffhangern av dem alla och nu måste jag bara ha nästa bok! För övrigt är alla cliffhangers välgjorda. De känns aldrig fåniga eller tillgjorda - som när det egentligen inte alls händer något spännande eller så, utan de är verkligen igenomtänkta, och det är ett stort plus! 

Midnattskronan är lyckad på alla sätt och jag fortsätter imponeras av Sarah J. Maas och jag är fortfarande så fascinerad av den värld hon byggt upp att jag knappt kan släppa boken. Alla hemska/underbara cliffhangers har också en del i det hela... Det som utmärker den här boken är den breda och engagerande handlingen, magins roll och de många fina relationer som växer fram. Tillsammans blir de sakerna en bok svår att släppa, som jag kommer minnas. 

Betyg: 
   

Författare: Sarah J. Maas
Förlag: Modernista
Utgivningsår: 2017 (original: 2013) 
Antal sidor (Med eventuellt efterord/tack): 416 st 
Åldersgrupp (Enligt mig): 13+
Serie: Glastronen, Del 2
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: Crown of Midnight
Andra delar i serien: Glastronen, Eldens arvtagare, Queen of Shadows, Empire of Storms, Tower of Dawn, *Untitled*
Annat: 

Länkar: 
Du hittar boken på Adlibris, Bokus och CDON

Boken i E-boksformat finns på Adlibris och Bokus

29 augusti 2017

Ett seriöst problem.

Ja, precis. Ett seriöst, helt allvarligt problem. Bara titta här:

Fredag
14.30-14.50: Angie Thomas, (The Hate U Give).
14.40-14.50: Jessica Frej (Supersnabbt och supergott).
16.00-16.15: Johanna Lindbäck och Jennifer Niven
16.00-16.20: Angie Thomas, (The Hate U Give).
16.30-17.00: Anna Ahlund, Anna Arvidsson & Anna Jakobsson Lund
16.30-17.00: Lars Wilderäng
16.30-16.50: Jonas Cramby
17.00-17.20: Jennifer Niven
17.20-17.30: Johan Ehn, (Down under).
17.30-17.50: Anna Ahlund & Johanna Lindbäck
17.30-17.40: Elin Säfström och Patrik Bergström

Lördag
10.00-10.20: Jessica Frej, (Supersnabbt och supergott).
12.30-13.00: Agnes Lindström, (Hata Gustafsberg).
13.00-13.20: Angie Thomas, (The Hate U Give).
13.00-13.20: Moa Herngren, Agnes Lindström, Maria Frensborg (+signering).
13.00-13.30: Lena Ollmark, Anders Fager, Alex Haridi, (Höstväsen).

Hej, förresten!

Ja, som ni kanske förstår så är det bokmässan det rör sig om. Här ovan är alltså de programpunkter jag i nuläget hittat och som är allra mest intressanta. Men problemet är att jag oftast kommer behöva vara på två eller tre platser samtidigt. Ett seriöst problem, alltså. Hur jag än vänder och vrider på det kommer jag behöva välja bort vissa saker, och det skär i mig, för jag vill höra allt! 

Just nu går tankar kring om mamma kan gå på en sak medan jag går på en annan, och sedan får hon sammanfatta för mig och eventuellt ta med sig en signerad bok. Nej, skämt åsido. Men det är ju så synd att det är så mycket så man inte har en chans att i världen att hinna med allt man vill. Så nu är det bara att fortsätta välja ut vad jag allra, allra, allra helst vill höra och se, så får vi se var jag till slut hamnar...

Men oj vad taggad jag är inför mässan. Det kommer så mycket spännande böcker nu här i sensommaren och under den tidiga hösten, så det ska bli väldigt kul att köpa en hel del av dem och höra författarnas tankar bakom! Och nu är det inte långt kvar - knappt fyra veckor!